”Nu står vi inför läsårets viktigaste lektion.” Så lovade modersmålsläraren Kenneth Nygrén, som har etablerat kontakten med Livia Fränkel, då han presenterade henne. Och vi tror att alla som hörde henne håller med. Hela skolan hade nämligen i onsdags äran att få besök av Livia, en av de få som överlevt förintelsen och fortfarande orkar resa omkring och berätta om de hemska upplevelserna. Nu hade det gått 2½ år sedan hon var här förra gången och alla elever i skolan var åter ”nya”.
Vi fick lyssna på en känsloladdad föreläsning om vad mobbningens värsta form, rashat och folkmord verkligen är. I början fick vi höra övrigt om hur det var men mera mot slutet fick vi höra mera hemskheter och noggrannare detaljer. Livia är väldigt tacksam över sin barndom och tryggheten som föräldrarna skapade i familjen. Hon skulle heller inte vara vid liv utan sin syster Hédi. Hon berättar att de som inte hade någon att vända sig till gick under allra först. Ifall syskonen inte haft varandra under tiden i koncentrationslägren skulle båda ha gett upp hoppet.
Ett tidigt minne förutom den skolmobbning hon ibland utsattes för från tiden då antisemitism började påverka hennes liv var när nazisterna for iväg med alla fordon. Bilar fanns det i princip inte i den lilla staden Sighet i det dåvarande Rumänien där hon är född, men hon var tvungen att bli av med sin fina röda cykel som hon hade älskat. Familjen var också snart tvungen att lämna sina tidigare liv bakom sig då de fördes bort hemifrån till ghettot och utan att veta vad som skulle hända till näst. Hon kommer aldrig glömma stunden då hon på Auschwitz perrong stod och tog farväl av livet. En av de hemskaste förnedringarna var då hon var tvungen klä av sig inför män i lägrets duschrum och snart därefter såg sina mörka tjocka flätor falla i golvet.
Livia började föreläsa främst i skolor för ungefär tjugo år sedan. Hon drevs till detta då man allt mer fick höra sådana röster som förnekade förintelsen. Hon har ungefär fyrtio föreläsningar per år och har sällan tid för fritidsintressen, eftersom hon reser så mycket omkring och sprider sitt budskap. Livia poängterar att man ska kunna stå upp och säga emot orättvisan. ”Civilt kurage är idag en bristvara”, säger hon. Livia föreläser på flera olika språk, förutom svenska pratar hon även ungerska, rumänska, tyska, franska, engelska och kan också i viss mån jiddisch. I Tyskland är hon en lika välkommen gäst som i Sverige och hon besöker gärna landet, eftersom hon tycker tyskarna på ett fint sätt försöker göra upp med sitt förflutna.
Också i Ungern och Rumänien har hon föreläst och hon vet att hon har kollegor i t.ex. England och USA. När hon väl har tid över går hon på teater, operor, ser på TV och läser. Att umgås med familj och barnbarn, ja t.o.m. barnbarnsbarn är mycket viktigt för henne och de har en sommarstuga där man gärna vistas. Mellan bostaden i Stockholm och stugan kör Livia fortfarande själv sin egen bil.
Livia kom till Sverige när hon var 17 år gammal och strax därefter träffade hon sin blivande man. Hans Fränkel hade flytt i tid via Danmark. De träffades år 1945, bara några månader efter att Livia kommit till Sverige. Senare fick Livia veta att Hans hade pekat på henne i den röda klänningen och sagt åt sin kompis “Henne kommer jag gifta mig med”. Det var vid den tiden hon för första gången kunde känna ren och skär lycka på flera år.
”Man kan jämföra ny-nazisterna med de på Hitlers tid; ideologin är ju den samma. Ny-nazisterna vet hur man rekryterar ungdomar och de besöker även skolor”, säger Livia.
Det är viktigt att veta fakta om förintelsen och att dessa hemskheter verkligen har hänt. Det är vi ungdomar som står i turen och sedan i vår tur måste förmedla vidare åt de som är yngre, eftersom det snart inte finns några direkta överlevare kvar. Det absolut viktigaste är att liknande förföljelser inte får upprepas och att vi aldrig får glömma.
På frågan om hon är beredd att återkomma till vår skola småskrattade Livia men sade inte heller nej!
Plock bland de många elevfrågorna då föreläsningen var slut:
”Har du någon tatuering/siffra från de tiderna?”
”Nej, de hann aldrig göra tatuering på mig, eftersom vi var så otroligt många. Något nummer hade jag säkert men jag kan inte minnas vad det var.”
Träffade du någonsin någon av nazibossarna?
”Bara Josef Mengele, mannen som bestämde över liv och död genom att säga vänster eller höger.”
Olivia Salmi, Elin Saarela och Einar Isaksson i åk 9