I åk 7 har några klasser haft som uppgift att intervjua en person (oftast släkting) på 60+. Det har varit intressant att få höra om olika episoder i den intervjuades barndom. T.ex. har många upplevt kriget som barn. Annorlunda har det också varit att få höra om hur skolgången och skolmaten var då, varför inte också lekar och hemsysslor. Tänk er bara att tvingas använda utedass, få lov att bära in vatten i ämbar, sova så gott som alla i samma rum, ja till och med sakna elektricitet för att inte tala om TV, telefon och dator! Många elever har berättat att dialogen blev lång och givande för båda parter. ”Så här mycket visste jag inte tidigare om min mommo”, blev en kommentar. Några intervjuer i urval:
På farfars tid
Min farfar heter Pauli Ares och är 75 år gammal. Han bor i Åbo och är pensionerad ingenjör. Han har varit skolfarfar i Runosmäen koulu. Jag har intervjuat honom om hans skoltid.
Farfar föddes i Kotka, när hans familj var på flykt från Karelen under fortsättningskriget. Familjen bosatte sig i en liten by som heter Hajala. Han började i Saarenmäen Kansakoulu 1948. Skolan heter idag Hajalan koulu. Han hade ungefär 3 km till skolan och han skidade dit på vintern.
Hans favoritämne var matematik (inte konstigt med tanke på att han blev ingenjör). Musik var det ämne han tyckte minst om. På gymnastiktimmarna hade man redskapsgymnastik, fyra mål, skidning eller promenad. Man gick i skolan 6 dagar i veckan och var ledig endast på söndagar. Eftersom det var en liten byskola var det 2–3 årskurser i samma rum. Det fanns 3 lärare i skolan. Jag frågade av farfar om han hade någon favorit lärare men det hade han inte. Det fanns inte alltid skolmat så man måste ha med sig egna smörgåsar, man kunde också bli skickad från skolan och plocka lingon till kräm. På rasterna lekte man, sparkade kottar eller spelade fotboll. När pojkarna gjorde hyss i skolan fick de kvarsittning. På den tiden gick man sju år i folkskola, och sedan hade man 100 lektioner på åttonde året.
Farfar kommer förstås inte ihåg allting från sin barndom men en av hans bästa vänner var Ilkka Laaksonen. På sommarloven brukade de simma och vara ute i naturen. Han hade två bröder och en syster, de hade också en hund som hette Taru. De hade i hemmet uppgifter som t.ex. att bära ved och plocka svamp. På lördagen gick man i bastu. Maten där hemma var ofta soppa eller gröt. Farfars hobbyer var att samla frimärken, bygga kojor i skogen och att bygga vägar åt sina leksaksbilar. På fritiden läste man också böcker. Vid jultiden fick man inte lika mycket julklappar som idag, men hans pappa brukade snickra ihop en del julklappar.
Skolelevernas liv på 1950-talet var mycket annorlunda på många sätt. Man hade inte alltid ens någon skolmat, och man hade ingen dator att skriva på så som vi har idag. Man fick ta reda på saker från böcker när det inte fanns några mobiltelefoner. Det behövs förstås också böcker men om man ska söka något som t.ex. födelsedagen på någon känd person går det mycket snabbare att söka på nätet. Jag skulle nog inte kunna tänka mig att leva på 1950-talet, eftersom det var för mycket annorlunda.
Samuel 7e
En pigg 100-åring
Jag intervjuade min gammelfarmor. Hon heter Hilkka Joutsamo och fyllde 100 år i höstas. Hon föddes år 1916 alltså före Finland blev självständigt så hon föddes som en rysk medborgare. Hon är mycket pigg, glad och pratsam oavsett åldern. Hon bor ensam i Åbo centrum och går varje dag några varv runt gågatan för att hålla sig fysiskt frisk. Hon har skadats flera gånger på min livstid men ändå är hon på toppen humör och hon har det bra för tillfället.
Hilkka bodde i Pemar på en bondgård i en familj med fem barn (tre pojkar och två flickor) och hon var sladdbarnet. De hade 12 hästar, kor, 14 svin och höns. Jag hoppade till när hon berättade att de hade 80 kor. 80 STYCKEN! De hade ytterligare kvigor, alltså unga kossor som inte var medräknade. Sedan hade de en stor och mäktig tjur som hette Osmo. Han var himla fet och stor och alla var rädda för honom. Han var ändå mycket trevlig mot barnen och ofta lekte de med honom.
Hilkkas syster var äldst och hon berättade att hon var särskilt bra kamrat med två av pojkarna. Så Hilkka gjorde inte såna saker som flickor brukar. De idrottade i stället mycket och pojkarna tränade henne hårt, helt som om hon skulle ha varit en travhäst som hon berättade om. Deras far deltog och ordnade gärna deras idrottshobbyer. De hade en egen liten idrottsplan där det fanns möjlighet till löpning, kulstötning och höjdhopp.
“Vi ordnade egna Olympiska Spel på vår idrottsplan”, berättade Hilkka.
Pojkarna föraktade leksaker, så hon hade bara en liten docka som hon fick när hon började skolan. Det var normalt att barnen hjälpte till i hushållet och det gjorde Hilkka också. Ofta bakade de en stor sats med bakverk åt gången och barnen hjälpte så långt de kunde.
Jag frågade sedan om skolan och hon kom med ett icke tvekande svar: “Riktigt grym”, och skrattade till. De hade en elak lärare. Hon betedde sig mycket elakt, skrek så att de nästan blev rädda och “nippade” på pannan på dem. När de hade skrivit eller räknat gick alla och visade för läraren. Om man hade skrivit fel gjorde hon ett märke med en röd penna på pannan på dem och om allt var åt skogen gjorde hon en stor nolla på pannan med samma penna. Man fick inte försöka ta märket loss, utan man hamnade att gå hem med det och alla som kom emot på landsvägen kunde se märket. En gång hamnade Hilkka på kvarsittning fast hon inte hade en aning om vad hon hade gjort. Hon satt där och läraren hade glömt henne. Klockan fem på eftermiddagen skickade Hilkkas mamma deras hembiträde att hämta Hilkka från skolan, för att familjen inte visste att flickan hade kvarsittning. När hembiträdet anlänt till skolan fick hon inte muntur och läraren satte henne att sitta bredvid Hilkka och de satt där ännu en lång tid.
De hade också en stol framme i klassen som hette “åsnanspall”. Om man hade räknat eller skrivit fel hamnade man att sitta på den och man fick öron och ögon som en åsnas gjorda av kartong på huvudet och där fick man sitta och skämmas.
“Vad skulle ni göra om ni satt på åsnanspallen?” frågade Hilkka.
Jag svarade att vi skulle säkert skämmas fruktansvärt mycket men kanske också protestera.
“Om det nuförtiden fanns åsnanspall och annat, så skulle man komma till Iltasanomat och domstolen”, tänker Hilkka.
En gång när Hilkka visade sina uppgifter åt läraren och de var fel, kastade läraren Hilkkas häfte mot väggen och häftet gick lite sönder och nästa gång hon visade vad hon skrivit i häftet fick hon höra skrik om att hon hade söndrat sitt häfte.
På den tiden bodde lärarna i skolorna och då fanns det t.ex. en bastu och en liten trädgård som eleverna ibland skötte om. Klasserna var indelade så att första och andra årskursen var i samma rum och det var lika med tredje och fjärde årskursen. Alla studerade fyra årskurser och efter det fanns det en fortsättningsårskurs. Skolan började man som sju-åring fast Hilkkas mamma bestämde att Hilkka börjar skolan redan när hon är sex år gammal. Lördag var också officiell skoldag. Hon hade inte lång väg till skolan och skolvägen klarade hon av att gå och på vintern med skidor.
Till skolmat hade de ofta gröt, ärtsoppa och andra soppor. Maten var inte god.
”Vi tvingades att äta allting och det var hemskt”, berättade hon. Ofta flöt det stora skivor av äckligt fett och annan slem i maten. För detta var Joutsamos syskon förberedda, för att deras mor hade sytt små påsar som de grävde fram när det var matdags i skolan och fiskade upp fettet i smyg i påsarna så de inte behövde äta det, och när de kom hem slängde de naturligtvis bort innehållet i påsen.
Jag frågade vilka de största förändringarna mellan nutiden och Hilkkas barndom är och hon svarade att det finns så många att hon inte riktigt vet, men en är just skolan och att man tänker på elevernas önskemål och det är inte så strängt mera. Barnen fick förstås inte åka så ofta till Åbo, bara med tåg för att sälja varor på salutorget. Hemma hade de hade en radio på slutet av 1930-talet. Det var en mycket fin apparat och den lyssnade de på dag och natt. Grannarna kom också för att lyssna på och se radion för att de inte hade en. Redan på den tiden fanns det en radiokanal som var sänd från Åbo.
Det var mycket intressant att höra vad Hilkka hade att säga.
Artturi 7e
Farmors barndom
Jag har intervjuat min farmor, Raija Kaipe, som är 73 år gammal. Detta är vad hon berättade om sin barndom:
Raija föddes under Andra världskriget år 1943. Hennes mamma har berättat om när hon var bebis och flyglarmet gick. Då brukade mamma fly till den snöklädda skogen med Raija omstoppad i en tvättkorg med ett vitt lakan med sig. I skogen väntade de under lakanet ända tills faran var över. Idéen var att de smalt in i den vita omgivningen så att krigsflygplanen inte skulle märka dem.
Raija växte upp i en liten stuga utan bekvämligheter. Det fanns inget rinnande vatten, inget avlopp och för att hålla huset varmt eldade man ved. Vatten måste de själva hämta med ämbar. Stugan bestod av två rum, köket och kammaren. Inomhus fanns det inget badrum så utomhus fanns det ett dass. De hade inte egen bastu, så för att bada bastu var de tvungna att gå ett par kilometer. Samma sak var det med att byka.
Raijas familj bestod av pappa, mamma, farmor och lillasyster Airi, som är fyra år yngre än henne. Raijas farmor sov i köket och resten av familjen sov i kammaren. Trots att stugan var tämligen liten till sin storlek rymdes alla bra.
På den tiden fanns det såklart inte tv, datorer eller mobiltelefoner. Det enda sättet att ringa någon var att använda traktens enda telefon som fanns i affären. Fastän det inte fanns mycket elektronik, hade man ändå radion. En gång i veckan sändes ett barnprogram som kallades för ’Markus sedän lastentunti’.
I varje hus fanns det jämnåriga barn, vilket medförde att det inte var brist på lekkamrater. Under sommaren lekte man utomhus med varandra hela dagen; från morgon till kväll. Somrarna var varma och barnen gick barfota överallt. Sommarens höjdpunkt var oftast sommarlägret, som Raija och Airi deltog i. Lägret hölls på en ö som man åkte med motorbåt till. På kvällarna samlades man kring lägerelden för att sjunga och steka plättar. Under nätterna sov alla barn i stora tält som oftast rymde åtta personer. Under sommaren så simmade man ju också såklart. Det tyckte Raija om, men det enda negativa var att hon hade en hemstickad baddräkt som töjdes ut och hängde ända ner till knäna när den blev blöt. Ibland gick barnen till andras gårdar för att palla äpplen bara för spänningens skull, fastän man hade egna äppelträd.
Vintrarna var kalla och snöiga. Raija skidade och skrinnade mycket under vintrarna, men skidorna som fanns förr i tiden var ju inte likadana som skidorna nu. De var gjorda av trä och det enda som höll foten på plats var bara ett par remmar. Eftersom de var av trä var de svagare och gick lätt av. Barnen tyckte också om att bygga majestätiska snöslott och åka sparkkälke.
Raija gick i en liten skola. Under vintrarna var det svårt att få skolan uppvärmd, eftersom man endast använde kakelugnar och därför stängdes skolan ibland. På den tiden var det hård disciplin i skolan och om man inte uppförde sig blev man bestraffad; man måste stå i skamvrån eller vara tvungen att bära en stor koskälla runt halsen hela rasten. Lyckligtvis fanns det bara en koskälla i skolan. Raija kommer ihåg att hon haft den runt halsen åtminstone en gång. Eleverna fick mat från skolan som de åt i klassrummet. Måltiden bestod oftast av någon slags soppa och knäckebröd utan smör. Raija trivdes i skolan och tyckte mest om handarbete.
Än idag när hon råkar på sina barndomsvänner talar de om glada barndomsminnen.
Amanda 7e
Min farmor upplevde kriget som 10-åring
Jag har intervjuat min finskspråkiga farmor Liisa som är 87 år gammal. Hon föddes den 10.4. år 1929 i Åbo på von Heidekens barnbördshus. Hon var det sjätte barnet i familjen och samtidigt yngst. Hon hade två äldre systrar och tre äldre bröder. Två av bröderna dog när de var unga. Hennes mamma jobbade i stadens trädgård.
Familjen bodde i Åbo på Tjärhovsgatan 12 A i två rum och kök som dehyrde. Bostaden var i två våningar. Det var trångt eftersom de var en stor familj. De måste sova alla tillsammans i samma rum. I köket hade de en ”kokare”, ett sorts spritkök. På den tiden fanns det inget kylskåp utan de hade maten i en utekällare.
En typisk maträtt under hennes barndom var potatis och fisk, speciellt strömming. Farmors mamma brukade gå till torget och köpa fisk. Längs Aura ås strand fanns det äppelförsäljare. Det fanns inga utländska frukter till salu på den tiden.
Liisa började i Martins skola. På den tiden kallades det för folkskola. Hon berättar att det var en stor klass på 30 elever med bara flickor. Flickor och pojkar var i skilda klasser men på rasterna var alla tillsammans på gården. På rasterna tittade hon på när större pojkar bråkade med varandra. Hennes favoritämnen i skolan var geografi och gymnastik. På den tiden fanns det redan skolmat. De hade oftast ärtsoppa och köttsoppa. Farmor berättar att de fick vinterskor från skolan.
Efter skolan gick hon och hennes kompisar till Liisas gård och lekte. Det bodde mycket barn i granngårdarna. På vintrarna skrinnade de och skidade. Farmor hade egna skidor och skridskor. Skidorna var gamla och lappade. Hon tyckte mycket om att skrinna. Hon berättar att det fanns mycket snö på vintrarna i Åbo när hon var barn. Gatorna plogades inte, så det betydde att det fanns höga snövallar.
På somrarna gick hon med sina kompisar till Uittamo strand för att simma. De hade med egna smörgåsar och de köpte munkar för 50 penni. De gick över åkrarna, för det fanns inte så många hus i staden på den tiden. På veckosluten brukade hon ibland fara till Runsala och simma.
År 1939 när farmor var 10 år blev det krig i Finland. Farmor berättar att man väntade på flygplanen som skulle bomba staden. Då skulle man springa till bombskyddet. Hälften av husen på Tjärhovsgatan brann ner. Farmors hus brann inte. Efter att husen hade brunnit flyttade folk till landsbygden.
Under vinterkriget gick barnen inte i skolan, utan de måste flytta till landsbygden. Farmor måste flytta till Tarvasjoki, där hon hade släktingar. Hennes systrar och bröder var så mycket äldre att de blev kvar och jobbade i stan. Farmor fick hjälpa till på landet, hon mjölkade kor och hjälpte till i huset.
Barnen fick inte åka eller gå till staden från landsbygden. Min farmor berättar också att barnen hoppade i snöhögar, när de hörde flygplanen närma sig dem. Farmor var rädd för flygplanen. Man fick inte vara ute efter klockan 10 på kvällen, det berörde barn och ungdomar som var under 18 år. På den tiden fanns det bara lite mat. Barnen åt det mesta och människor dog av svält.
Farmor var ett halvt år på landet under vinterkriget. Hon kom tillbaka till Åbo på våren 1940. Då fick hon börja i Lillheikkilä skola. Hon berättade att det var fattigt i Åbo under krigstiden. Det fanns dåligt med mat, för att tyskarna tog all mat. Hennes storebror brukade gå runt till andra gårdar och fråga efter mat. Farmor berättar att tyskarna hade ett eget område i Batterihagen som kallades för ”Lilla Berlin”. Det pratades mycket svenska i Åbo på den tiden.
År 1945 när Liisa var 15 år slutade kriget. Efter kriget var folk lyckliga över att kriget var över. Alla önskade sig en lyckligare framtid. Farmor blev konfirmerad i Martins kyrka. Efter kriget började farmor jobba i klädfabriken Rönkä i Åbo. Hon jobbade över 20 år i den fabriken med att sy kläder. Farmor berättar att hon fick brons- och silvermedaljer för sitt goda arbete. Där på fabriken träffade hon också min farfar Uolevi. När min pappa föddes slutade hon jobba och började sköta barn hemma.
Min farmor bor ännu i sin lägenhet i Åbo, där hon bott i över 50 år.
Emil P 7d
Då bjöds det på fiskleverolja
Min farmor heter Eija-Liisa Norkonvuo. Hon är född på Heideken i Åbo den 13.3.1943.
Hon började sedan sin skolgång i Martin Kansakoulu som 7-åring. Efter det fortsatte hon till Turun tyttökoulu, där det fanns endast flickor. Farmor valde att inte gå till gymnasiet, utan gick hellre till Handelsläroverket. Efter sin studietid blev farmor en privatföretagare och hon ägde en kosmetik- och skoaffär. Dessutom var hon butikschef för butikerna som hette Muotitalo Next och Kuusinen OY.
I Martin Kansakoulu var farmor i en stor klass med 42 andra elever. Hon berättade att det var helt annorlunda än idag, tallriken måste ätas tom och dessutom var man tvungen att äta en matsked av fiskleverolja efter maten. Farmor sade att det var det äckligaste hon någonsin ätit. Då man under lektionen skulle svara måste man först markera och sedan stiga upp före man sade sitt svar. I Martin Kansakoulu hade farmor tur med att få ha trevliga lärare, men i Turun tyttökoulu hade hon otur. Där var lärarna jättestränga och disciplinen var hård. Alla flickor hade skoluniform, de fick inte använda byxor utan endast kjol, och före man steg in i klassen stod man i ett par led och måste niga för läraren. Farmor berättade att skolans rektor ändå var trevlig och att hon allt emellanåt höll en liten rörelsepaus mitt i matematiktimmarna som farmor och de andra flickorna tyckte om (Skolan i rörelse redan på den tiden?!). På tal om att det var strängt så fick de inte tala med pojkarna, som gick i skola på andra sidan av staketet. Nästan liksom vi nästa sommar, måste farmor samla och pressa växter under sommarlovet för herbariet. De skulle ha 120 växter och kunna allas namn på finska och latin, för efter lovet bedömdes och förhördes de alla. När farmor var 12 fick hennes familj hem sin första TV, vilket sedan gjorde att alla andra barn i närheten kom till farmor för att se på program. Telefonerna kom senare.
Farmor säger att livet var enklare men strängare då hon var ung. Hon menar att allting har förändrats. T.ex. att ungdomarnas beteende har blivit sämre, mycket svordomar och användning av rusmedel, vilket inte var vanligt i hennes barndom. Det förekom inte heller så mycket våld eller mobbning, detta gjorde det mindre farligt att gå ensam ute på natten.
Farmor eller “mommi” som vi kallar henne gillar kläder, mode och inredning. Hon är social och omtänksam och har därför många gånger jobbat frivilligt på många olika platser som t.ex. Paavo Nurmi-stadion som kioskförsäljare. Trots kriget som varade då hon var en liten flicka, tycker farmor att hon har haft en trygg och lycklig barndom.
“Onnellinen elämä muodostuu sillä tavalla kun on avoin ja nöyrä, ja ottaa muut huomioon.”
Wille N 7e
——————————————————–
Min morfars ungdom
Jag har intervjuat min morfar, Christer Nyholm, som föddes år 1950. Han började skolan år 1957 i Topelius folkskola i Helsingfors. Han gick fyra år i folkskola och sedan sökte han in till ett läroverk, Svenska normal lyceum, som var en pojkskola. Där gick han åtta år. Christers familjs lägenhet var bara en bit från folkskolan, så han promenerade de fyra första åren till skolan. När han sedan hade kommit in i läroverket var skolvägen så pass lång att han började åka med spårvagn eller med buss.
På den tiden var skolans lärare strängare än nuförtiden, t.ex. fick man inte dua lärare, utan man måste kalla varje lärare för magister. I folkskolan fick man inte så mycket läxor men därefter i läroverket kom det mycket att arbeta med hemma. Skoldagarna var normalt från åtta på morgonen till två på eftermiddagen. På den tiden var också lördagen en vanlig skoldag. Först år 1965 blev lördagen en vilodag. Man var också tvungen att gå ut varje rast. I folkskolan fick man allt skolmaterial gratis men i läroverket måste man köpa det på egen hand. Det var lika med maten. I folkskolan fick man gratis lunch men i läroverket måste man betala för den. Christer brukade då ha smörgåsar med som lunch. Han var i en klass på 30 elever i båda skolorna. Hans favoritämnen var geografi och gymnastik. Han säger att han då inte tyckte värst mycket om matematik men att han har ångrat sig, för att matematik är viktigt och man behöver det i livet.
Christer hade en familj på sex personer, Mamma-Elsa, Pappa-Björn och tre systrar. Den tvåspråkiga familjen bodde i ett våningshus i Helsingfors, i Mejlans. Mamman hade sina rötter i Imatra och pappan var från Helsingfors.
På fritiden spelade Christer fotboll, handboll och på vintern skrann han och åkte skidor. Han var också med i scouterna. Före skolåldern tillbringade Christer ett par somrar hos kusinerna på Åland. När han återvände hem på hösten hade han svårt att komma ihåg finskan. Han var sedan över 10 år gammal när han var med sin mamma och sina syskon i Imatra på sommaren. Han var i Imatra oftare även utan sina syskon. Han säger att efter att han kommit tillbaka från Imatra talade han karelsk dialekt. Två senare somrar deltog han i en sommarkoloni nära Hangö vid namn Breidablick. Då var han 13-14 år. I kolonin var det 40-50 pojkar. De bodde i två hus och 6-8 pojkar i varje rum. Christer berättade att man väckte dem varje morgon klockan 7 och genast när de vaknade sprang de ut till havet för att doppa sig. Under kolonitiderna spelade de fotboll och hade orienteringstävlingar. Sedan hade de lunch och middag. De gick och lägga sig vid nio tiden. Någon gång fick de cykla till Hangö som var cirka 20 från Breidablick.
Christer hade fyra riktigt bra kompisar. Med dem var han mest ute och spelade olika spel och lekte olika lekar. När morfar hade fyllt 15 började han arbeta under sommarloven.
Viktor 7d
Min farfars barndom
Min farfar Ronald Rönnberg kommer från Hangö och är 72 år gammal. Jag kunde tyvärr inte personligen träffa honom så jag gjorde intervjun per telefon.
Ronald är född 26 augusti 1944 i Hangö. Hans mamma hette Gunhild och hans pappa Alve. Han har även en storasyster som bor i Sverige. Pappan dog då farfar var 2 år gammal. Han var sjökapten och hans båt Gurli förliste utanför Kaskö år 1946. Båten körde på en dynamit. Gunhild jobbade i butik och senare efter Alves död både i butik och som servitör för att klara livhanken. Familjen bodde i ett egnahemshus i Gunnarstrand i Hangö, men efter Alves död så var de tvungna att flytta bort från Gunnarstrand till en mindre bostad.
Trots att kriget pågick i Finland och annanstans i Europa då farfar Ronald föddes, kommer han inte ihåg någonting av kriget, för han var så liten. Farfars vardag som liten innehöll mycket lek och spring. Han sprang mycket på stränderna och i skogarna. I skogarna byggde han även ofta kojor. Han hade många vänner han lekte med.
Farfar började skolan som sjuåring och gick i Hangö folkskola. Han berättade skrattande att hans favoritämne i skolan var gymnastik. Han hade ett stort intresse för fotboll och skolan var inte hans favoritplats. Han berättade vidare att vid den tiden skulle man ha med sig mjölk och bröd till skolan och till skollunch var det ofta gröt. Farfar Ronalds favoritmat var rågmjölsgröt. De kunde ha tävling om vem som åt de flesta portionerna. Trots att farfar åt tio portioner, så vann han inte, för det fanns de som åt ännu mer.
I Ronalds skola hade man inte skoluniform på den tiden. Skoldagarna var kring sex timmar långa. Ville man svara på en fråga så markerade man och ställde sig upp för att svara. Man fick inga sanktioner för fel svar men däremot om man betedde sig galet på kvarten, som han kallade rasterna för, så kunde läraren ta en i håret. Om man gjorde någonting galet på lektionstid så hamnade man ut från klassrummet.
Efter skolans slut så spelade Ronald ofta fotboll och sprang ute i skogen. Man spelade fotboll på hurudan plan som helst tillsammans med grannpojkarna. Farfar hade inga egentliga hushållssysslor han behövde hjälpa till med därhemma, så det fanns mycket tid för lek och spring.
Farfar Ronald har enbart goda minnen från sin barndom. Han hade många vänner och han tyckte själv att man inte hade några större problem med livet. Problem och bekymmer uppstod först senare i livet, sade han avslutningsvis.
Linus 7e