För andra året i rad kniper en elev i S:t Olofsskolan ett pris i SMLF:s (Svenska modersmålslärarföreningens i Finland) novelltävling. Tävlingen Vad händer? hade temat makt.
Den här gången var det Alva Öhman i 8C som fick andra pris med novellen Hur känns det? med prismotiveringen: “För ett bidrag som är egensinnigt, nytänkande och ändå självklart. En text som bjuder på något nytt vid varje genomläsning och inte ger läsaren några givna svar. I den rappa dialogen tecknas ett vänskapsförhållande trovärdigt och effektfullt fram.” Ett stort grattis tillönskas Alva!
Prisutdelningen gick av stapeln under bokmässan i Helsingfors 25.10, då även vinnare för kolumntävlingen för elever vid andra stadiet Argh? korades. Novelltävlingen finansierades av Lisi Wahls stiftelse och Svenska kulturfonden. Prisutdelare var Louise Nygård som fungerat som projektansvarig. Juryn bestod av bibliotekarien Mikael Gros, läraren Katariina Salo och författaren Ellen Strömberg. Deltagarna i novelltävlingen var 78 till antalet och representerade 22 skolor i hela Svenskfinland.
Alvas tävlingsbidrag:
Hur känns det?
Laine hade uppskattat skönhet sedan barnsben.
Sommarnätter, violiner, bakverk, stenar. Listan var ändlös.
Den ljuvliga, färggranna skyn var underbar.
Definitionen av den skönhet Laine älskade.
Den hon försökte måla, men inte fick plats med inom ramen.
Den hon försökte uttrycka genom tangenterna på mormors piano, men tangenterna var för få.
Var det inte tragiskt på något underligt sätt?
”Hur känns det?” Laine frågade, plötsligt. Mica vände sitt ljuvliga ansikte mot henne.
”Känns vad?” Sade hon, förvirrad. Men Laine hörde det lekfulla intresset som alltid kamouflerade sig i Micas ljusa röst.
Någonting om hennes omedvetenhet drog i Laines bröst.
”Att kunna få vem som helst att göra vad som helst åt dig?”
Mica skrattade och vände sig tillbaka mot solnedgången.
”Fast det är ju inte sant,” protesterade hon.
Samma sting tog tag i Laines hjärta igen.
Laine visste att det var sant.
Mica kunde få vem som helst.
För Mica var vacker.
På långt håll såg hon ut som en pelare i guld.
Långt guldblont hår, solbränd hy.
Hennes ansikte påminde om de vackra galjonsfigurerna man såg på historiska museer.
På nära håll kunde man se hennes varma, bruna ögon, fräkniga näsa och långa, blonda ögonfransar.
Mica var smal.
Turerna i köpcentren väckte alltid näven som stramade runt Laines hjärta, varje gång hon såg Mica sätta på sig en storlek mindre än Laine.
Det sved så förbannat att veta att hon aldrig kunde bli som Mica.
Laine såg ut som ett A4-papper bredvid Micas pelare i guld.
Bokstavligen, eftersom Laine var blek som satan.
Inte var hon blond heller.
Nej, tjocka, mörka, envisa strån täckte Laines huvud.
Det enda hon gillade med sitt hår var hur det lyste rött under solljus.
Men även det var en horribel kontrast till Laines spök-hy.
Skönheten och odjuret, enligt Laine.
Varken Laine eller Mica hade någon aning om hur de blev vänner.
En dag, bara så där, hade Mica liksom ploppat in i Laines liv. Och så där bara, lyckades de bli bästa vänner.
Svidit hade det alltid gjort.
Laine och Mica var polära motsatser. Ingenting gemensamt. Ändå, kom de överens.
Laines egen mor hade varit chockerad när flickorna hade stegat in i huset.
Alla var alltid skeptiska över hur någon som Mica kunde vara bästa vänner med någon som Laine.
Svaret var, Laine hade ingen aning.
Inte för att det var någon annans affärer än Laines och Micas.
Nej, Laine och Mica levde sina liv.
Hur olika de än var.
”Chrisse gjorde dina läxor genast när du bad henne,” poängterade Laine. Mica himlade med ögonen.
”Ja, men Chrisse är ju sjuk i huvudet.” .
”Hur så?”
Mica vände sig mot Laine igen.
Hennes blick var… vild, innan den igen förvandlades till den söta lilla duvan Mica alltid var. Oftast.
”Hon är en skvallerbytta,” sa Mica och ryckte på axlarna. Skvallerbytta om vad, ville Laine fråga. Men Mica skulle bara ha blivit sur, så det fanns ingen poäng.
I tystnad, fortsatte de betrakta skyn.
Mica var nog aldrig elak, bortsett från den där lilla incidenten.
Nästan aldrig.
“Hördu Mica-”
“Men sluta fråga dumma jävla frågor då,” Fräste hon. Laine drog sig tillbaka.
“Förlåt,” Mumlade hon. Mica svarade inte, utan höll sin blick på skyarna envist.
Skit samma, bättre nästa gång.