Åk 8 har prao på våren och de flesta av eleverna går rätt länge och väntar på veckan. En ny erfarenhet öppnar sig för dem: arbetslivet. Så har de sin vanligtvis intensiva vecka, och då man frågar dem om de gärna kom tillbaka till skolan, svarar nog de flesta med ett ”nej”.
Många arbetsplatser kan erbjuda eleverna någonting nytt och annorlunda. Fastän ungdomarna säger att det varit tungt har de ändå gillat utmaningen och ibland också lärt sig känna nya personer. En del elever har kanske också fått sig ett sommarjobb på köpet. Få är i varje fall de som tycker att det varit slött eller uppgiftslöst.
Här presenterar ett antal elever sin prao, dels som en intervju med en anställd, dels kommer här också fram om de egna upplevelserna. Låt oss ändå börja med det som kom efteråt, nämligen dagen då omkring tio representanter för olika yrken besökte skolan, här refererad av Walter Geust och Samuel Eriksson i åk 8. Även den här dagen, hittills kallad Levande bibliotek, är det meningen att ska bli till en tradition.
På onsdagen, den 12 maj fick halva årskurs åtta glädjen att få höra om hur det är att vara vuxen i yrkeslivet. Eleverna fick chansen att ställa sina förundrande frågor till personer, som till yrket är t.ex. polis, advokat, egenföretagare eller socionom, sammanlagt ungefär tio. Vi har intervjuat några av dessa.
Först intervjuade vi skolpolisen Tony Andersson, som inte hade större anledning till att bli polis än att han ville bevisa att han kunde komma igenom det svåra polisprovet. Sedan frågade vi om han hade upplevt någon speciellt farlig situation. Han berättade om en man som hade kallblodigt knivhuggit sin granne. Han sade att ingen blev skadad men de var tvungna att använda vissa fysiska mått för att lugna ner situationen. Polisyrket tycks vara intressant, eftersom rätt många bland oss hela tiden besökte hans bord.
Vi fick också veta om det finns något negativt inom polisyrket. Annars var han väldigt nöjd med vad han gjorde, men enligt honom är det inte så trevligt att råka på mördare och alkoholister. När han fortsatte om hur det går att balansera yrkeslivet och privatlivet, sade han att det var speciellt svårt med veckosluten och kvällarna då de flesta av hans kompisar och familjemedlemmar är lediga, medan han själv oftast måste jobba.
Advokaten, Tom Andersson som vi träffade studerade fem år juridik i Helsingfors. Han berättade att han prioriterade speciellt mycket rättvisa och rent spel i domstolen. Han har försvarat allt från prostituerade till mördare och våldtäktsmän. Han har jobbat med ett antal olika jobb inom juridiken, såsom juridisk sekreterare, jurist, åklagare och domare. Vi frågade dessutom om det är stressigt och brådskande att vara jurist. Han svarade med att han inte låter yrkeslivet komma i vägen för privatliv och fritid. Han läser t.ex. aldrig elektronisk post på veckosluten eller på stugan i skärgården. Han berättade också om att hans jobb kommer i faser. Vissa veckor får han inga fall, medan någon gång kan han få upp till 5 fall per dag. Det gäller väl bara att hålla huvudet kallt.
Tom Andersson blev flitigt besökt.
För att avrunda intervjuade vi en av våra klasskamrater, Alexander Joonas. Han tyckte att projektet var lämpligt intressant men tiden med dessa personer var för kort. Han lärde sig hur stor skillnad det är på olika yrkesnivåer. Han “lånade” författaren, advokaten och egenföretagaren, och han var mest intresserad av egenföretagaren, pga. hur bra han berättade sina historier.
Kennet Westerén pratade mera allmänt om egen företagsamhet.
Författaren för att hon också jobbade som teaterregissör, vilket intresserade ett antal elever oerhört. Till sist frågade vi om denna dag “förgyllde” Alexanders framtid på något vis. Det hjälpte honom få en inblick i yrkeslivet. Han önskar flera likadana dagar i framtiden, och det kommer högst troligt att hända om vi förstått yrkesvägledaren Kim Johansson rätt.
Walter & Samuel 8f
Prao presentationer:
Dick Holmström ångrar inte yrkesvalet (Olivia Salmi 8b)
En torsdagsmorgon fick jag äran att intervjua Åbo Svenska Teaters teaterchef Dick Holmström medan han njöt av sin take-away frukost. Vi satte oss i fåtöljerna på hans kontor och hade en trevlig pratstund. Att vara chef på ÅST innebär att bestämma vad som spelas på teatern, så klart i samarbete med de andra som jobbar där, främst skådespelarna.
Porträtt på Dick Holmström.
Dick Holmström tog studenten i Pargas. Efter det visste han inte vad han skulle börja studera. “Jag ville inte bara gå till Åbo Akademi som alla andra, jag ville veta vad jag blir”, berättar han. Då han var 19 år gammal behövdes det statister på Åbo Svenska Teater. Han var med i en musikal som statist och det var då hans teaterkarriär började.
Utöver att vara teaterchef är Dick även skådespelare. Han studerade under åren 1981-1985 på Helsingfors teaterhögskola. Efter det var han anställd fyra år på ÅST som skådespelare och sen dess har han frilansat, producerat, gjort allt möjligt. Han har även sjungit och uppträtt mycket i ungdomsföreningar i Pargas.
Som chef har han inte så fasta arbetstider eftersom han själv ganska långt får bestämma när han ska vara på plats. Men han jobbar i princip fem dagar i veckan och åtta timmar per dag. “Jag trivs utmärkt med jobbet, arbetsplatsen och mina kollegor. Men nog är det också korsdrag ibland. Vi har ju huset fullt med konstnärer, så det finns många viljor”, säger han. Det bästa med jobbet är så klart då publiken gillar det man gör och när det är full salong och man ser att publiken njuter. Å andra sidan är det värsta då det nästan är tom salong, säger han skrattande. En svår del med jobbet är att komma på bra idéer. Framför allt att få dem så klara att man kan börja förverkliga dem.
Dick har jobbat med teater och musik i 40 år så han är säker på att detta verkligen är det han vill göra. Teaterchef på ÅST har han varit sedan år 2013.
Inom jobbet reser han minst en gång om året till t.ex. New York, London eller Stockholm för att se på teaterpjäser och även träffa andra teaterchefer. Det ingår i hans jobbkontrakt att en gång per år antingen vara med i en pjäs som skådespelare eller regissera.
Vi diskuterade ännu om medelåldern för besökarna på teatern. Han berättade att den är ordentligt över 50. Teatern tappar helatiden den unga publiken mer och mer, eftersom det idag finns så mycket annat att göra än att gå på teater. Om man jämför med att alternativen för tjugo till trettio år sedan antingen var bio eller teater. Nuförtiden finns det flera valmöjligheter för ungdomar, främst internet.
Dick avslutade sin frukost och jag tackade honom för hans tid. Jag hade en otroligt trevlig och mångsidig prao på teatern. Detta är något jag skulle kunna jobba med i framtiden.
Arkitektyrket kräver kunskap i matte! (Lukas Blomquist 8b)
Jag intervjuade en arkitekt vid Schaumans arkitektsbyrå, Martin Poganitsch. Han kommer från Österrike och han har studerat både i Österrike och Finland. Han har bott i Finland redan i över 15 år.
Martin Poganitsch vid sitt arbete.
Om du undrar vad en arkitekt gör är det ganska simpelt: en arkitekt planerar hus och byggnader, designar olika logon, webbsidor och olika reklam. Jag minns bäst när jag frågade om han tycker om att vara en arkitekt, då svarade han “jag skulle kunna jobba gratis för att jag tycker att den här jobbplatsen är mera som en fritidshobby”.
Schaumans arkitektsbyrå finns i Åbo centrum. De har ca 30 anställda: arkitekter, praktikanter, sekreterare och städpersonal. Byrån var ljus med många fönster. De har ett öppet kontor, några mötesrum och ett kök. De hade också en stor balkong därifrån man såg Åbo domkyrka och taken på husen i centrum. Ägaren av företaget heter Frank Schauman. Honom träffade jag också varje dag. Frank känner min pappa bra och därför fick jag chansen att göra prao hos Schaumans arkitektbyrå.
Vy över taken.
Mötesrummet vid byrån.
En arkitekts dag börjar oftast klockan 8.00. Denna byrå hade en kaffepaus kl. 8.30, efter det jobbade man ända tills man gick och äta lunch, 11-14 tiden. Efter lunchen jobbade man ända tills man hade jobbat allt som allt 7-8 timmar. Ibland måste man jobba övertid om man hade ett projekt på gång eller någon deadline.
Som arkitekt har man rätt till 5 veckor semester per år: 4 veckor sommar och en vecka vinter. Arkitekter kan resa i arbetet men Martin har inte själv så många arbetsresor, bara ett par dagar i månaden i Finland (inte utomlands).
Martin har planerat ca 50 olika byggnader. En del av byggnaderna har han planerat tillsammans med andra arkitekter från byrån. Jag fick se bilder av alla byggnader han har varit med och planera. Hans hus var moderna och jag tyckte att dom var riktigt fina. Han hade både kontorsbyggnader och egnahemshus. Byggnaderna finns runt om i Finland och utomlands. Det roligaste var hans skiss av Guggenheim Museum i Helsingfors. Byggnaden såg ut som en UFO gjord av träribbor.
Under min vecka arbetade jag 3 dagar på byrån och en dag ute på deras projekt hos Airisto Segelsällskap (ASS) på Beckholmen. På byrån arbetade jag tillsammans med en arkitekt praktikant. Jag fick göra normala kontorsuppgifter som att makulera deras gamla dokument, springa på ärenden, diskutera med arkitekterna och hjälpa planera på några hus enligt mitt tycke. Hos ASS fick jag göra praktiskt byggarbete som att måla och städa. Jag trivdes väldigt bra. Som tack fick jag en biobiljett – det tyckte jag var super roligt.
Som arkitekt måste man vara kreativ, bra med datorer och bra på matematik. Om man vill bli en arkitekt i Finland måste man studera runt 5 år. För Martin tog det dock 10 år för att bli färdig, eftersom han jobbade samtidigt. Nu för tiden kan man inte göra så mera. Själv skulle jag vilja bli arkitekt men jag är inte så bra på att rita, så jag blir troligen inte en arkitekt.
Munhälsovården kan bli min framtid (Ellen Salmivirta 8b)
Dörren till tandvårdskliniken
Jag fick göra min prao 11-15.4.2016 vid Åbo stads munhälsovård, på Centraltandvårdskliniken i Tallbacken. Den är den största av stadens 13 tandvårdskliniker. Där jobbar nio tandläkare samt fem specialisttandläkare, fem munhygienister, ca 15 tandskötare, två röntgenskötare, två tandtekniker och fem instrumentvårdare. Ytterligare en tandskötare sitter vid info-disken i aulan. Tidsbeställning i telefon går via CC (call center), där personalen ger tider och bedömer hur akut patientens tid måste vara. Jag fick hjälpa bl.a. tandsköterskor och instrumentvårdare, hjälpa till i förrådet, göra lite kontorsarbete samt följa med tandläkarnas arbete.
Johanna förbereder för dagens första patient.
Jag intervjuade Johanna, som jobbar som tandskötare. Till hennes arbetsuppgifter hör att assistera tandläkaren, att beställa varor och att upprätthålla arbetsrummet, dvs. lägga ut instrument, städa efter en patient och förbereda för nästa. Johanna har jobbat som tandskötare i fem år. Hon har studerat till närvårdare vid Åbo yrkesinstitut med inriktningen munhälsovård. Hon studerade i tre år. Hennes arbetstid är 38 timmar och 15 minuter/vecka. Hennes arbetsdag är från kl. 7.30 till 15.40 och en gång i veckan har hon kvällsskift och jobbar då kl. 10.00-18.15. Johanna får 28 lediga dagar om året, men om man jobbat där i mer än 10 år får man 38 dagar ledigt.
Ca kl. 11 har de lunchpaus som är 30 min lång. Man får välja att hämta egen lunch med sig eller att äta i sjukhusets matsal. Där serveras lunch av Arkea så maten är mycket lik vår skollunch, utom att de har lite mer alternativ att välja bland. Matsalen serverar mat åt hela stadssjukhuset.
Johanna berättar att tandläkarnas arbetstid är 37 timmar/vecka, de jobbar 30 timmar med att vårda patienter och 7 timmar med skriftigt patientrelaterat arbete, t.ex. skriva journal, skriva remiss, kolla röntgenbilder, planera patientvård. Johanna säger att patientarbete kräver mycket tålamod, social kompetens och skicklighet; patienter kommer från alla åldrar och med olika problem. Patienter kan vara utlänningar som inte talar språket eller t.ex. någon som är utvecklingsstörd, och kräver speciell vård. Mycket tid går åt att skicka brev, att kalla barn och ungdomar till vård, boka tider, skriva journal, men ändå är det viktigast att ta hand om patienter.
Jag tycker själv att det var mycket intressant att få följa med på kliniken, speciellt då jag skulle vilja som vuxen arbeta inom munhälsovården.
Kundbetjäning ställer klara krav (Linda Wideman 8b)
Jag var på prao på Stockmann i Åbo centrum. Jag jobbade på andra våningen på skoavdelningen och på herrarnas modeavdelning.
Stocka och gågatan trivs med varandra
Jag intervjuade Jenni Janger som har arbetat på Stockmann i över 15 år. Just nu jobbar hon på herrarnas avdelning som försäljare och har som uppgift att bl.a. sköta kundernas beställningar. Hon tjänstgjorde tidigare som chef på herrarnas avdelning men hon tyckte att arbetet var för tungt. Hon har utbildat sig till artesan inom klädbranschen och jobbade med kläder även före hon började arbeta på Stockmann.
En av Jennis favoriter med jobbet är att varje dag är mångsidig. Hon har också väldigt varierande arbetstider och har ibland morgonskift, som är klockan 6-14 eller senare skift, t.ex. klockan 12-20. Hon får inte själv bestämma vilken tid hon jobbar, men kan ge önskemål åt sin chef. Jenni har inte heller några bestämda dagar som hon arbetar utan kan ha ledigt i två dagar, jobba en dag och ha ledigt igen, och ibland hamnar hon jobba åtta dagar i sträck. Det är dock sällan hon har mera än en dag ledigt åt gången.
Jenni tyckte i början att det var jobbigt att ha så varierande arbetstider men nu när hon är van vid det skulle hon aldrig vilja arbeta med samma tider varje dag, och tycker om möjligheten att kunna sköta ärenden mitt på dagen när hon har ledigt. Arbetstiderna har både bra och dåliga sidor.
Jennis jobb är ibland fysiskt ansträngande p.g.a. att hon måste gå eller stå hela tiden och har ingen chans att sätta sig ner och vila. Det är särskilt ansträngande när det är rea, för då finns det mera jobb än normalt och hon har oftast en längre arbetsdag. På Galna dagar var hennes skift oftast klockan 14-23.
Det bästa med hennes jobb är kunderna. Jenni möter alla möjliga personer och får hjälpa dem i olika situationer, samtidigt som hon lär sig nya saker. Ibland händer det förstås också något otrevligt som t.ex. stöld, men det sker ändå sällan. Det är p.g.a. kunderna som det är viktigt att vara social och hjälpsam, men man skall också vara intresserad av kläder och mode samt ha ett öppet sinne för att arbeta på Stockmann. Man måste behandla alla rättvist och jämlikt oberoende av deras ekonomiska situation.
Fast det ofta är trevligt att hjälpa kunder kan det också vara sorgligt när man t.ex. hjälper någon hitta en lämplig kostym till en begravning, men det har lärt Jenni att livet har både bra och dåliga stunder.
Scandinavian Outdoor har sina utmaningar (Robert Örn 8b)
Jag var på prao i Scandinavian Outdoor i Reso, mittemot IKEA. Det var en intressant vecka. Till mina arbetsuppgifter hörde mest att ta fram produkter ur lådor och fästa prislappar på dem. Jag fick också bära saker från ett ställe till ett annat. Det var en liten butik så jag hann hjälpa alla anställda på ett eller annat sätt.
Butiken utifrån.
Jag passade på under veckan att intervjua min handledare Niko. Han har jobbat i Scandinavian Outdoor i 10 år. Han gick i gymnasium i 3 år. Efter det studerade han vid handelsinstitut i 2 år. Niko kom till Scandinavian Outdoor först som arbetspraktikant Sedan arbetade han som försäljare, senare blev han butikschef. Men efter en tid märkte han att det inte riktigt var för honom att vara butikschef. Det här främst p.g.a att han spelade då innebandy på hög nivå och hade helt enkelt inte tid med att vara butikschef. Nu är han ansvarsperson för de ”hårda sakerna”, alltså ryggsäckar, alla sorters skor, knivar och ”små” produkter i butiken. Han beställer även produkter till butiken och betjänar kunder. Han jobbar ungefär 5 dagar i veckan, (måndag till söndag.)
Butiken från ingången.
Niko trivs väldigt bra i Scandinavian Outdoor. Han har ända sedan liten haft scouting som hobby och säger att han åker varje år till Lappland för att vandra. Så temat i butiken är nära hjärtat för Niko. Han tycker att de anställda här är jättetrevliga och att affären har bra produkter. Även kunderna är oftast på bra humör i butiken och det gör att Niko trivs här. Detta jobb är hans heltidsjobb och han har varit med om mycket här i affären. En sak som han tycker är speciellt trevligt är marknadsdagar och andra uppgifter som är lite udda från det vanliga. Det bästa i jobbet är arbetsklimatet och utmanande situationer. Niko säger att han har lärt sig arbeta med människor och att leda människor via jobbet. Fördelar är också att man får öva på sin engelska och svenska via jobbet och att man får lite rabatt på produkter man köper från butiken. Det han inte tycker om är arbetstiderna, de är för oregelbundna. De påverkar det civila livet. Men det allra bästa i butiken är att betjäna kunder och se att de får en fin upplevelse via betjäningen, säger Niko. Niko beskriver arbetsplatsen med tre ord som: intressant, inspirerande och utmanande.
Lärorik prao-vecka på frisersalong (Johanna Bergelin 8b)
Många kan ha fördomar mot ett jobb på en frisersalong. Ibland kan man höra kommentarer som “det är bara att peta gamla gummor i håret.” Ett jobb på en frisersalong är inte bara en dans på rosor, det kan vara stressigt både fysiskt och psykiskt. Men det är ett jobb man kan trivas med!
För att bli frisör utbildar man sig på frisörlinjen på en yrkesskola. Där studerar man bl.a. kemi, för att kunna blanda ihop hårfärger. I de praktiska studierna lär man sig att klippa olika frisyrer. Efter att man klarat yrkesskolan brukar man oftast söka jobb på någon salong eller specialisera på t.ex. festfrisyrer. Många blir egenföretagare och grundar en egen salong. Beroende på salong, kan man få ungefär 2000€ i månaden, alltså en medelmåttlig lön. Arbetstiderna kan variera från 6 till 8 timmar, men ibland kan dagarna vara längre än så, beroende på salongens öppettider, storlek och mängden arbetare. Salongen jag jobbade på var en liten salong i Kronoby, som ägaren grundat för över 20 år sedan. På Klippotek Margareta jobbar endast en person.
Ägaren och salongens utrymmen. Salongen är liten, men mycket praktisk och den är belägen i ägarens egnahemshus.
När man arbetar på en frisörsalong är det viktigt att ha bra hållning. En stor del av dagen går åt att man står framåt böjd över en kund, t.ex. för att klippa, tvätta eller färga håret. Det kan bli mycket tungt och en ovan arbetare kan snabbt få mycket sjukt i ryggen och axlarna. Om man tränar kommer problemen med tiden försvinna och det blir lättare. Man måste också ha goda sociala kunskaper, eftersom man måste kunna prata med kunderna. De sociala kunskaperna förbättras med tiden och man märker att det blir lättare att hitta på samtalsämnen. Ibland kan det bli stressigt med fullbokade arbetsdagar, men då gäller det bara att koncentrera sig och inte slarva. Om en kund inte är helt säker över vad de vill att ska göras med deras hår, måste en frisör kunna komma med goda förslag och tips, så det gäller att hålla sig medveten om det senaste modet.
Till arbetsuppgifterna på salongen ingår allt från att klippa och färga hår till att göra festfrisyrer och så klart att städa och ordna varor i hyllorna. På en del salonger kan man också få huvudmassage och kosmetologservice. Om man är egenföretagare ingår också företagets upprätthållning i uppgifterna.
Jag trivdes mycket bra på min prao-plats. Det gav mig en bra inblick i frisörens arbete och jag fick t.ex. tvätta och föna hår, göra olika frisyrer och lära mig hur man blandar till hårfärger, men också göra tråkigare uppgifter, som att städa skåp och hyllor.
Kanske jag blir lärare! (Ben Jokinen 8b)
Skolbyggnaden.
Jag var i S:t Karins svenska skolas lågstadium under PRAO-tiden. Jag fick vara där en vecka och jag mötte många olika människor där. Lärare, eftis-personal och elever som kommer alltid att stanna i mitt hjärta.
Jag fick intervjua Anne Levón som var lärare i den klassen jag var i hela veckan. Anne är också en översättare och översätter från finska till svenska och tvärtom. Hon tycker att det är roligt att få människor att förstå nya saker. Hon undervisar också språk till vuxna.
Anne är född i Finland men har bott i Sverige 10 år. Hon studerade först i Finland men flyttade till Sverige på tredje klassen i gymnasiet. Efter det har hon alltid bott i Finland.
Anne, min handledare
Anne berättade för mig att hon har alltid velat vara en lärare och att hon gillar att arbeta med barn. Hon har själv 3 barn och ett till på kommande. Anne vill också kanske någon gång vara en högstadielärare för att man kan ge eleverna där fria uppgifter och dom har bättre humor. Anne har en sammansatt klass med 1:or och 2:or för att dom inte har så många elever i sin skola. Anne tycker att systemet har sina fördelar, för dom som är bättre i skolan får mera utmaningar och dom som är sämre får lära sig en gång till. Systemet fungerar så att 1:or och 2:or är på samma klass, 3:or och 4:or och sen till sist 5:or och 6:or. Men systemet byts nästa läsår tillbaka till det vanliga. Men det finns så få 2:or att det blir bara en klass. Förr fanns det tre klasser med 1:or och 2:or.
Anne tycker att PRAO är bra för att det är överlag bra att få bekanta sig med olika slags jobb. Men hon tycker inte att man hinner vara tillräckligt länge vid sin PRAO-plats.
Jag gillade själv min PRAO-plats och jag har tänkt på att bli lärare. För flickorna var jag en klätterställning och för pojkarna en figur från Star Wars (Ben Kenobi). Jag är kanske inte själv den bästa eleven i skolan men jag fick veta vid min PRAO-plats att jag älskar att lära.
Jag som Star Wars-hjälte.
Dagistant för en vecka (Melinda Salminen 8f)
Jag har tillbringat min prao- vecka i Pargas församlings dag- och eftermiddagsverksamhet. Dagverksamheten (dagklubben) går ut på att barn under skolålder (1- 5 år) får komma mellan 9.00 och 12.00 till en klubb som ordnade aktiviteter som pyssel och lätt lära från bibeln, eftersom det är församlingens verksamhet. Dagklubben är också något som inte ordnas varje dag i veckan utan bara på tisdagar, torsdagar och fredagar.
Fasaden över gårdsplanen.
När dagklubbsbarnen gått hem fick de anställda gå på matpaus som räckte 45- 60 min beroende på när barnen blev hämtade. Efter kl. 13.00 startade eftermiddagsverksamheten (eftis) som håller på till 17.00 där det finns barn som går på ettan och tvåan i skolan. I eftis får man ta del av mycket lek, men också ett mellanmål som serveras mitt på dagen av en köksansvarig som tillreder maten.
Jag intervjuade Veronica, som var den som gav mig prao-platsen. Hon har en grundutbildning på tre år i Nykarleby på Kristliga folkhögskolan och blev sedan barnledare. När man har utbildat sig till barnledare får man jobba med barn i församlingen och i kommunen, bli assistent i skolan eller jobba som dagispersonal. Om man jobbar med barn kräver det att man är social, positiv, vill umgås och ta hand om barnen. Enligt Veronica är det bästa med att jobba med barn att ingen dag är likadan som den andra och det trivs hon med.
En pysselstund inomhus med dagisbarnen och Veronica.
Arbetsutrymmet är OK, men om alla är inne på samma gång kan det vara att ljudnivån stiger mycket och då kan det vara jobbigare. Andra saker som också kan vara jobbiga ibland är om barnen är på dåligt humör, men det kan man inte göra så mycket åt, alla har vi våra dåliga dagar, säger Veronica. Lönen är däremot helt som andra sociala arbeten, sämre betalda, men hon nöjer sig ändå med den. Arbetskompisen Linnea som gick på samma gång i Nykarleby folkhögskola är ett år äldre än Veronica och började ett halvt år före henne i Pargas eftis- och dagklubb. Linnea och Veronica är bra kompisar och träffar varandra också på fritiden.
Den som har det huvudsakliga ansvaret och går under titeln “chef” är kyrkoherden, men om man söker efter det andliga ansvaret så är det prästen Mia. När det blir tid för en jobbresa tycker Veronica att det är både uppmuntrande och uppiggande att få lite variation ibland, samt att man får träffa kollegor på lite längre avstånd. Sen har de anställda i Pargas kyrka ett möte i veckan där man träffar på alla diakonissor, präster och arbetsledare för att tala om nyheter och liknande. Detta möte fick jag också chansen att delta i när jag var där på prao.
Församlingens dagklubb går regelbundet till biblioteket för att låna böcker och går till kyrkan åtminstone en gång på hösten. En vanlig dag i dagklubben hör det också till att man läser en berättelse med bibliskt innehåll och Veronica tycker att det är en bra sak att ha kyrklig lära i grunden. Sedan nämnde hon också att dethär arbetet kanske inte är något hon vill göra hela sitt liv och att hon kanske tänkte skola om sig någon gång.
Jag tycker att jag hade bra med arbetsuppgifter och att jag fick känna på hur det var att vara “dagistant”. Dessutom var vädret väldigt fint och vi fick vara ute mycket. Det var roligt och veckan var lyckad men jag tror inte att detta är något jag i framtiden vill ha som yrke.
En upplevelserik prao-vecka (Jennifer Ljungman 8f)
Under prao-veckan i april fick jag se och känna på hur det är att höra till dagispersonalen i Korpo för 1-7 åringar. Det var en lärorik, händelserik, äventyrlig, rolig och mysig vecka. Jag skulle gärna ha kunnat vara en vecka till där!
Daghemmet.
Mina dagar började klockan 9 då barnen höll på och äta morgongröt. Efter gröten var det dags för barnen att gå på toaletten och då fick man vara en liten extra hand för de som behövde. Under förmiddagen var vi ca 2 timmar ute på gården och lekte. Runt 11-tiden gick vi in och det blev matdags. Efter lunchen gick 1-5 åringarna och vila och jag fick gå över till förskolesidan. Där fick jag förbereda för en skattjakt de skulle ha. Efter de yngre barnen hade vaknat blev det dags för mellanmål. Min dag slutade runt 15.
På onsdagen fick jag gå med 3-5 åringarna till en strand där vi fick kasta sten, söka snäckor och hade picnic. På torsdagen fick jag chansen att åka med till en av dagistanternas strand. Dagvårdaren, Rea hade ordnat så mycket fina saker för barnen. De fick se på när hon fjällade och rensade en braxen, meta, se på när hon tog upp nät och de fick se en riktig sump med en gädda i. Det här var ju en passlig liten utfärd, eftersom de hade fisketema denhär veckan.
Torsdagens utflykt till Rea.
Varje fredag kommer dit en musikterapeut, som håller en liten sångstund för barnen. Med de yngre barnen sjöng hon och gjorde kroppsrörelser, medan förskolebarnen fick göra egna låtar tillsammans med henne.
Under den händelserika veckan hittade jag en liten lucka. Jag fick då chansen att intervjua Tua-Stina Sundström, en trevlig barnträdgårdslärare/ föreståndare som stortrivs på sitt jobb. Hon berättar att hon ända sen hon var liten drömt om att bli dagvårdare, och hennes dröm gick i uppfyllelse. Tua studerade i Jakobstad och blev färdig 1981.
Vad har ni för uppgifter inom daghem, som man inte lägger märke till?
- Att gå på möten och administrativa, alltså pappersarbeten. Dessutom har vi på hösten och våren utvecklingssamtal med förskolebarnens föräldrar. På våren får förskolebarnen också vara med under samtalet.
Hon berättar att på personalmötena pratar de mestadels om hur man skall vara mot barnen och hur barnen skall vara. På större möten pratar de om helt andra saker, nämligen administrationsfrågor, hela Pargas stads dagvård och dagvårdsavgifter.
Tua har haft turen att få åka på en arbetsresa hösten 2014 till Sverige på föreståndarutbildning. Hon säger att det var roligt och något annorlunda från den vanliga vardagen.
På varje daghem skall det finnas åtminstone en barnträdgårdslärare och så kan det finnas några närvårdare. Det finns en befattningsbeskrivning på vad, var och en har för sysselsättning inom dagvården. Tua har sin och en närvårdare har sin. Tua berättar att på en vecka skall hon vara 35h i barngruppen och så har hon 3h 45 min planerings- och kontorstid. Dock hinner hon inte med allt under dessa timmar, så hon har mycket planering och jobb hon måste göra hemma, tex. att skriva en lista för personalen på deras arbetstider.
Är ditt jobb mer fysiskt eller psykiskt?
- Det är blandat och beror helt på dagen och barngruppen. Som du kanske har märkt så kan det bli väldigt högljutt och det reagerar jag på.
Har ni några framtidsplaner inom dagvården?
- Den största förändringen är väl det vi ren håller på med, småbarnspedagogiken skall bli lagstadgad. Det tar mycket tid men det är roligt, svarar Tua med ett leende på läpparna.
Nu hoppas jag bara på en god fortsättning för de underbart snälla personer jag fick vara med under min prao-vecka!
Min prao gick som en dans (Aileen Ahlskog 8f)
Min prao-vecka var lite speciell, eftersom de tre första dagarna av veckan, var jag, och några andra flickor, med och dansade i musikalen “Bränd”. Där hade vi olika roller i varje dans, t.ex. var vi eldflugor och fick dansa med en lampa i pannan.
”Bränd-dansarna” med koreografen i mitten.
Det var en väldigt rolig och lärorik händelse att få delta i, jag hoppas det kommer fler liknande möjligheter i fortsättningen. Men eftersom den råkade äga rum samtidigt som vi skulle ha prao, fick jag ingen prao-plats på någon annat håll för de två dagar jag hade kvar av veckan. Därför bestämde jag mig för att jobba de sista dagarna hos min tränare, Karin Eklund, och hennes dansskola, KDC – Kashmi Dance Company.
Karin Eklund har dansat hela sitt liv, hon har bland annat gått danslinjen i Västra Nylands Folkhögskola och dansat professionellt i London. Men bara för fem år sedan hade Karin ändå aldrig trott att hon skulle starta ett eget företag, nämligen en svenskspråkig dansskola.
Karin in action.
Redan som ung har hon lett flera läger på sommaren och tyckte att det var roligt att se hur folk utvecklades och blev bättre, bland annat på att dansa, under en så kort tid. Karin studerade dans i ett år efter att hon gått ut gymnasiet, men trivdes inte riktigt med det och bestämde sig i stället, att börja studera religionsvetenskap. Under tiden började hon även hålla danslektioner, och insåg att det kommer bli någonting stort. Då började hon studera företagsekonomi.
Karin berättar att man nog kan utbilda sig till danslärare, men hon har inte själv gjort det, eftersom hon tycker man lär sig bäst när man gör arbetet. För att bli danslärare måste man ändå ha en viss personlighet och vissa kunskaper, t.ex. måste man vara social, ha ledarkunskaper, och så klart kunna lära ut dans och själv ha bra teknik. Eftersom det är hård konkurrens inom dansbranschen, även här i Åboland, gäller det att kunna marknadsföra sig och försöka hålla ett attraktivt kursutbud.
Fastän Karin har sitt eget företag, är hon fortfarande anställd som danslärare på andra ställen, t.ex. i Tanssipiste Loiste i Esbo. Dit åker hon en gång i veckan.
Karin har ett par anställda i sitt företag, som får hålla danslektioner för yngre barn. Hon berättar att de alla har lång erfarenhet inom dans. Även i de tjänster hon köper, t.ex. fotografering, har fotograferna universitetsutbildning.
Eftersom Karin är företagare, måste hon arbeta en hel del, 12-13 timmar per dag.
- Det finns alltid någonting att göra, någonting nytt att planera. Om inte annat kan man arbeta med marknadsföring.
Karin har valt att vara företagare, eftersom hon vill vara sin egen “boss” och tycker om att själv skapa nya projekt.
Jag fick även höra, att hennes arbete är både fysiskt och psykiskt tungt.
- Om jag inte får tillräckligt många kunder, så har jag inte råd att betala min hyra. Allt jag gör, varje dag, varje timme jag håller, påverkar min ekonomiska situation.
Hon måste även orka uppehålla energin under de 25-30 timmarna hon rör på sig i veckan. Trots allt detta lyckas Karin hålla sig lugn och njuter av varje dag som hon får utöva sitt arbete.
