I dag för 70 år sedan, den 27 januari 1945, intog sovjetiska trupper koncentrationslägret Auschwitz och befriade de ca 7000 fångarna som ännu var i liv. Fasorna av nazisternas illdåd började spridas runt om i världen. Hitler hade uppnått sitt mål, att åstadkomma ett judefritt Europa! Detta genom etnisk rensning enligt löpande band – metoden. Människorna in – askan ut.

Synen som mötte de ryska trupperna var fasansfulla. Endast de få som lyckades gömma sig undan SS-männen lyckades med nöd och näppe klara sig. När ryssarna närmade sig Auschwitz, ville tyskarna skaffa undan bevisen på sina grymheter, och skulle tömma lägret.  Samtliga fångar beordrades att marschera iväg inåt landet, en marsch som idag är känd som ”dödsmarschen”. Det var en ohygglig vandring, där de som inte orkade sköts omgående av SS männen, oftast med en kula i nacken. Som tur var, hann de inte ta kål på alla och tack vare en svensk intervention (ett ingripande) fördes sedan en del till Danmark. Den 27 januari har av Europaparlamentet antagits som Förintelsens Minnesdag, Första gången 2005 högtidlighöll även FN denna dag.

Jag var inte längre i Auschwitz när ryssarna befriade lägret. Emellertid vill jag berätta för er hur det gick till när jag hamnade dit, en plats som med rätta anses vara helvetet på jorden:

Vi fördes bort en vacker försommarmorgon den 14 maj 1944 av tyskarna från gettot i Sighet – en liten stad där jag föddes.  Mor, far storasyster Hedi, och den 16 åriga Livia, alltså jag.  Efter en fasansfull 3 dagars tågresa i boskapsvagnar, utan mat och utan vatten, anlände vi till Auschwitz, där vi omgående skildes från föräldrarna som mördades samma natt. Mors sista ord till oss var: ta hand om varandra flickor. När vi följande morgon började fråga efter mor och far, skrattade man åt oss och visade bara på röken som kom från skorstenarna.

Familjeporträtt

Efter 6 veckors vistelse i Auschwitz blev vi uttagna till tvångsarbete och skickades iväg till Tyskland. Vi hamnade i Hamburg, där vi utförde slavarbete under 10 månader. I mars 1945 närmade sig de allierade och vi väntade på befrielsen. I sista minuten blev vi åter förflyttade och hamnade i ett annat helvete, KZ Bergen-Belsen. Brittiska trupper befriade detta läger den 15 april 1945, det blir alltså nu i vår 70 år också här. Denna dag ha vi fått livet tillbaka och min syster och jag betraktar dagen som vår andra födelsedag.

I juli 1945, på Svenska Röda Korset försorg, hamnade vi i Sverige. Här blev vi omhändertagna och våra trasiga kroppar och själar började så småningom läkas. Livet grep tag en. Jag gifte mig väldigt ung och skaffade familj. Vi skulle inte stanna i Sverige, målet var att utvandra till Israel när staten bildades, år 1948. Men, av olika skäl blev  färden inte av, och rötterna borrade sig allt djupare in i det nya landet. Familjen växte och vi kände oss mera hemma här. Vi kände också en viss trygghet och i vår barnslighet trodde vi att antisemitismen var utrotad för alltid!!

Men – ack vad vi bedrog oss. Idag 70 år senare känns läget för judarna värre i Europa än det har varit sedan andra  världskrigets slut. Med facit i hand, ångrar jag bittert att vår familj idag, är kvar i Sverige.

Jag är en gammal kvinna nu. Men, min almanacka för vårterminen är så gott som fulltecknad. Från Ystad till Haparanda reser jag omkring, träffar skolungdomar och varnar dem för vad som kan hända om man låter fördomarna och hatet ta över. Jag manar dem/er, att motarbeta ondskan, stå upp för mänskliga värden och för toleransen i samhället, visa CIVILKURAGE.

En ofta återkommande fråga från ungdomarna är; ”kan det hända igen? Mitt svar till dem är: etnisk rensning pågår dess värre konstant i olika hörn av världen. Men Förintelsen för det Judiska Folket kommer inte att upprepas. Vi är inte längre ett herrelöst folk, som man kan förfölja och utrota på ”löpande band!”

Vår skola är alltså privilegierad med denna 87-åring som vår vän. Hon har själv lidit i bl.a. Auschwitz och besökte skolan våren 2014 i en tillställning, som med elevers ord aldrig kommer att glömmas.

Livia intervjuas av elever våren 2014

I bästa fall får också årets sjuor se henne, för om hon ännu ett par år hålls vid så god vigör som hon är idag, dyker hon kanske upp här åter och berättar sina upplevelser direkt för oss.

Till dess: civilkurage!

Kenneth Nygrén (KeN)

Lördagen den 17 januari 2015 ordnade S:t Olofsskolan åter Öppet hus för alla intresserade. Man har på senare tid arrangerat dagen vart annat år. Dagen började med att rektorn, Christer Karlsson, hade infotillfälle för föräldrarna i gymnastiksalen. Redan då fanns det kanske 100 föräldrar på plats men under dagen skulle antalet nog fördubblas. Efter infon började lektionerna i ganska vanlig ordning och föräldrarna gick mest till sina barns undervisning för att följa med och kanske också ställa frågor. Vissa gick ändå genast till caféet där vi passade på att intervjua några av dem.

Första frågan gällde hur besökarna tycker om en Öppet hus – dag.

• Det är roligt att föräldrarna får se hur skolan är på riktigt och följa med i undervisningen. Det är ändå en tid sedan man själv gått i skola, sade Patrik Palm.

Alla utom en av besökarna hade varit i den här skolan förut antingen som elev eller tidigare på Öppet hus. De tycker att skolan ändå inte har förändrats så mycket sedan de själva var elever, men mera hjälpmedel har det förstås kommit i undervisningen. En av mammorna vi intervjuade var Annica Saarela och hon sade:

• Skolan har nog blivit mångsidigare, friare och man måste inte mera plocka lingon till skolan”.

Flera av de intervjuade tyckte också att förhållandet mellan lärare och elev nog utvecklats till det bättre. Vi ville också veta vad de tycker om mobilbruk under lektionstid, eftersom det varit så mycket debatt om den saken. De flesta tyckte att mobilen kunde vara bra om den används på rätt sätt, men tror att det inte alltid kan lyckas. Annica Saarelas åsikt var här tydligast:

• Absolut inte! Om den används rätt är det okej, men det lyckas knappast.

De intervjuade tyckte att skolans utrymmen är helt bra. De var också imponerade av att skolan skaffat rastsysselsättning i form av olika spel.

• Helt okej utrymmen; pingisbord och andra spel är bra för eleverna, sade Annemari Andrésen.

Annemari Andrésen och Ernst Nyberg fick vi tag på i biblioteket. De tyckte båda att skolan förändrats till det bättre.

I caféet var det ofta överfullt och ibland hela 20 personer i kö för att få sig en munsbit av allt som elevkåren hade bakat. Elevkårens kassa fick nog ett rejält tillskott. Men också i klasserna satt det ibland upp till 15 personer extra, som ville följa med dagens undervisning och förstås se hur de egna barnen tar del av den. Hela intrycket av dagen var gott. Modersmålsläraren Kenneth Nygrén var glad att han hela tiden hade lika många vuxna som ungdomar på sin undervisning. Han tyckte också om att få berätta om vad eleverna just nu höll på med och uppskattade då de vuxna ville ställa mera frågor.

• Kan hända att eleverna, av förekommen anledning, var något lugnare än vanligt, menade han.

             I klassrummen fanns det lika mycket föräldrar som elever.

Rasmus Andersson, Aron Engblom och Axel Ahlskog i fadderklassen 8d

KeN

Lördag 17.1.2015 har skolan öppet hus för föräldrar. Vi samlas först i gymnastiksalen kl. och därefter får man gå till det undervisningsutrymme som man själv önskar. Lektionerna är 45 minuter långa denna dag.

Välkomna!

Alla som vill har här möjlighet att läsa och följa med vad som händer i skolvardagen i S:t Olofsskolan.