Ja, bl.a. det frågar sig några elever här nedan.

Mobbning är bland de känsligaste teman vi har att behandla i skolvärlden. Det är också något som lämnat en mängd mycket varierande spår efter sig. Skolorna har i långa tider försökt sig på olika program mot mobbning, där det ena kanske gett bättre resultat än det andra. Det färskaste, mest beprövade och kanske också mest uppskattade är Kiva-skola, som omkring 90 % av alla landets skolor är med i. Också annat, såsom vänelevsverksamhet har rätt länge funnits med och utvecklats till en viktig länk i motarbetandet av trakasserier. De vuxnas roll och ansvar kan inte betonas för mycket. Samtidigt har naturligtvis också skolkamraterna ett ansvar och en mycket central roll, då de vanligen bär på den bästa informationen i många mobbningsfall. Alla insatser mot mobbning ska således välkomnas.

Tidningen Hem och skola har med jämna mellanrum artiklar som berör mobbning. Så även det senaste numret 2/15. Hem och skola är ett verkligt bra medium som underlag för elevdiskussioner och här finner man också lätt stoff för uppsatsteman. Tråkigt att tidningen inte alls alltid når hemmen! Varje förälder borde ha tillgång till en så mångsidig och upplysande tidning. Nu senast hade jag materialbaserad uppsatsskrivning med åk 9 och tidningen som basmaterial. Eleverna var nästan uteslutande av samma åsikt som jag: här fanns många bra artiklar att välja mellan.

Det visade sig att just mobbning är ett tema man gärna skriver om. Eleverna har lätt för att klart och naturligt ta ställning mot allt vad förtryck heter. Elevuppsatserna berömmer också överlag vår skolas insatser med snabba diskreta ageranden i mobbningsfall. Ja, de t.o.m. menar att vi i vår skola dras med rätt liten mängd synlig mobbning; annat kan det vara med nätmobbningen. Ett plock bland texterna presenteras nedan uppbackade av några talande illustrationer.

Kenneth Nygrén

Mobbningen verkar minska

”Ännu år 2011 uppgav 11,3% av eleverna att de mobbar andra, medan siffran ifjol hade sjunkit till 6,7%. Samtidigt har de som utsatts för mobbning minskat från 16,5% till 12,8%.” Detta är skrivet i notisen ”Mobbningen minskar” som ingår i Hem&Skola nr2/15. Alla vet att det finns mobbare och sådana som blir utsatta för mobbning. Detta har blivit ett hett samtalsämne, vilket säkert också har gjort så att mobbningen minskar. Skolor har utsett olika ”team” och enskilda personer som skall extra noggrant kolla upp trivseln. Vänelever och dylikt finns i många skolor, ifall de skulle upptäcka något eller om eleverna hellre berättar om mobbning till någon i sin egen ålder. Idén med vänelever och olika team för att motverka mobbning är en otroligt bra metod, eftersom eleverna kan själv delta och alla är medvetna om hur det fungerar. Det som gjorde att jag ville bli vänelev var att de vänelever som jag hade på sjuan var så bra. Speciellt i början av året var det jättebra att ha vänelever, för att de hjälpte oss i klassen att lära känna varandra och att skapa en bra klassanda.

KiVa-skola programmet används i 90% av de finländska grundskolorna för att motverka mobbning. Doktor Virpi Pöyhönen är med i KiVa skola projektet och säger att den minskade mobbningen beror på att atmosfären i skolorna har förbättrats. Attityden som gått att ändra på, har gjort så att det är nästan omöjligt att bli populär genom att mobba andra eller vara elak. Hon säger också att ingen mobbar ensam. Mobbningen minskar när mobbaren inte längre belönas för vad hen gör, säger Pöyhönen. Under min lågstadietid i Sirkkala gjordes anonyma undersökningar med jämna mellanrum, vilket jag tycker att är bra. Det finns nämligen väldigt få som i grupp, eller överhuvud taget kan/vill tala öppet och ärligt om mobbning. Därför tycker jag att dessa anonyma undersökningar är så bra, och de ger säkert ärliga svar på frågor som bör bli besvarade för att lärarna skall kunna hjälpa eleverna att skapa en trygg och trivsam skolmiljö.

KiVa skola föreläsningar och annat program för att förbättra stämningen och trivseln ordnades ibland, och här i S:t Olofsskolan brukar temadagar, läsprojekt och liknande stöda gruppandan i klasserna och i hela skolan.

Om alla skulle vara glada, vänliga, ta hand om varandra och ha mindre fördomar så tror jag att alla skulle må bättre. Färre rykten och sällan sura blickar höjer allas självförtroende, och när man är nöjd med sig själv har man inget behov att få andra att känna sig sämre.

Madde 9B

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mobbning – inget att leka med

Vad är mobbning? Svaret på den frågan är ofta att någon trakasserar en annan flera gånger under en längre tid. Det här är något man lär barn redan i dagis. Tyvärr är saken inte riktigt så simpel, för mobbning kan ha många olika former.

I Finland är mobbning kriminaliserat, men ändå blir elever i skolor och daghem mobbade. Tyvärr slutar inte alls alltid mobbningen när man blivit vuxen, för även på arbetsplatser förekommer mobbning. Mellan vuxna kan mobbningen vara ”mognare” och inte så självklar som små barns mobbning, men det kan ta lika ont.

Mobbningen av en person kan börja redan före skolan. I daghem kan man höra barn säga elaka saker till varandra, eller kanske någon inte låter den andra komma med i leken. Detta kan vara början till mobbning, och måste därför tas på allvar redan då. Ofta säger ”dagistanterna” till, om något sådant händer, men de tar inte hand om det egentliga problemet. Ja, barnet får troligtvis leka med den gången, men de barn som inte ville ha med den tredje har egentligen inte förstått varför de gör fel.

Själv var jag inte ett särskilt snällt barn. Jag känner igen mig när det pratas om att utfrysa någon. Jag var ofta den som kom på lekarna och därmed fick bestämma vem som var med. Det fanns alltid några personer man inte ville leka med, och då sprang man ofta iväg om denna person närmade sig. Redan detta upprepade gånger kan göra ”offret” jätteledsen, men det förstod inte jag. Samma person kanske blev kallad något, och det lät roligt så vi skrattade tillsammans åt det. Detta var redan seriös mobbning, men det förstod jag inte heller. Först när jag såg personen gråta, började jag förstå vad jag själv gjort. Nu är denna person faktiskt en av mina bästa vänner.

Det mobbningsfallet slutade lyckligt, men så går det inte alltid. Det kan vara väldigt svårt att sätta stopp på mobbningen. Det slutar först då mobbaren förstått att den gör fel, och när den inte mera vill vara elak. Det här händer dock inte av sig själv, utan vuxna måste ofta blanda sig i. Någon gång kan vuxna göra mobbningen bara värre, men utan deras inblandning kan det sluta väldigt dåligt.

De flesta skolorna i Finland är med i ett program som heter KiVa – programmet. I varje skola finns det en grupp lärare som jobbar för att få bort mobbningen från skolan, men som Heidi Harju-Luukkainen säger i sin artikel ”KiVa räcker inte” räcker det inte att endast lättvindigt hänvisa till KiVa – programmet, utan alla vuxna har ett ansvar, inte bara KiVa – teamet. ”Som förälder är det bra att försöka få till stånd en dialog i stället för nöja sig med rutinfrågor och svar”, menar Harju-Luukkanen, vilket jag håller med om. Det är väldigt lätt att varje dag fråga samma frågor och svara samma svar. För att få veta hur det på riktigt är, måste man ställa flera frågor och även lyssna ordentligt, så att barnet vet att man bryr sig. Som en ungdom kan det lätt bli så att jag varje dag bara svarar att skoldagen var helt okej.

Globalt sett har finländska skolor det bra. Mobbningen här är inte lika brutal som i t.ex. USA. Där kan eleverna mobba varandra utan att någon säger något. Det har gjorts flera dokumentärer om mobbning i USA, och i ett följer man med en pojke som blir mobbad i skolan. Även om hans föräldrar klagar till skolan över den farliga skolbussresan där deras son blir strypt och knuffad, svarar skolan bara med att barn är barn, och att de inte kan något åt att bussresan är så farlig. Det här är en orsak varför jag är glad att jag bor i Finland och går i en finländsk skola. För att all mobbning i en skola skall utrotas måste alla ta saken väldigt seriöst, och hjälpa till. Lärarna är inte de enda ansvariga, utan lika mycket är eleverna ansvariga för att uppehålla en bra stämning i skolan!

Alina Drake 9c

 

 

Kiva att vi har KiVa

Så efter att ha läst artikeln ”Kiva räcker inte” skriven av Heidi Harju-Luukkainen som är förbundsordförande i Hem och skola inställer sig ett antal tankar. Artikeln behandlar huvudsakligen ämnet mobbning och hur mycket arbete som krävs för att avbryta och förebygga mobbning.

Jag ska försöka definiera mobbning före jag börjar se på orsakerna till problemet. Vi kan börja med att se på ordet retning, eftersom det har samma grundidé som mobbning men på ett mera lättbeskrivet sätt. Att bli retad är att bli utstängd från en grupp, att bli utfryst eller ständigt få höra något man inte vill höra. Att förklara denna utstängning och orsakerna till den är däremot ganska svårt. Retsamt beteende har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Fastän vi tror att mobbning bara förekommer inom människosläktet, så tar vi fel! Mobbning finns bland nästan alla djursläkten och är ett sätt att bli av med de ”svaga ”och de som inte klarar av att leva ensamma i naturen eller såna som inte har kunskap om överlevnad. Alltså ett sätt att lämna bort just de svaga, kanske också avvikande.

Men eftersom människan eller homo sapiens sapiens borde vara mera utvecklad gör det att vi borde kunna tänka bättre på omgivningen. Denna utveckling av vår hjärna möjliggör att vi kan skriva, bygga och göra mekaniska under. Men så utvecklas även den mörka sidan i vår hjärna som kan påvisas genom att studera antalet psykopater och sadister inom människosläktet. Slutsatsen är alltså att psykisk utfrysning som människan utövar är lite som djurens men antagligen mera planlagd och också värre. Som Heidi skriver i artikeln ”Om vi vuxna kring den mobbade har viljan och kompetensen så kan denna onda cykel brytas”. Med detta menar hon antagligen att mobbningen kanske börjar i skolan men ändå artar sig hemma, då föräldrarna påpekar negativa saker om den unga eleven. Med detta vill jag få fram att Kiva- projektet borde utövas även hemma och inte bara i skolan. Låt mig även påpeka att det är en bra idé att sätta med en elev som kanske skulle kunna skvallrar lite om vem som blir mobbad, det är kanske lite lättare för den mobbade att godkänna att ens kompis har anmält det istället för att alla föräldrarna börjar dra underliga slutsatser.

Jocke

Nätmobbning

Nätmobbning är en form av mobbning som förekommer alldeles för mycket i dagens samhälle. Det finns många organisationer runt om i världen som kämpar för att få ett slut på nätmobbningen.

Internet används dagligen runt om i världen av människor i alla olika åldrar. Här får man lättast uppdateringar om händelser i världen och man kan dessutom smidigt hålla kontakt med släkt och vänner från andra världsdelar. På nätet finns det även många sociala medier som t.ex. Instagram, Facebook och Ask.fm. Dessa sociala medier används nästan dagligen av de flesta ungdomar.

Mobbning är något som lätt får sin början på nätet. Eftersom man oftast kan vara anonym är det lättare att säga rakt ut vad man tycker och tänker. I den riktiga världen ansikte mot ansikte brukar man inte vara lika modig. Dessutom går man inte rakt fram till vem som helst på stan och säger att den t.ex. är ful. På nätet kan du skriva vad som helst till vem som helst. De personer som utsätts mest för nätmobbning och näthat är kända människor och människor som lyckats i livet. De ställen på nätet där mobbning förekommer mest är KIK, Ask.fm och spelvärlden. KIK är en app där man kan chatta med vem som helst. Ask.fm är en annan där man kan ställa anonyma frågor åt vem som helst. I spelvärlden kan man spela live med webbkamera så att vem som helst kan se på. Dessutom finns det en chatt vid alla live sändningar där elaka kommentarer ofta förekommer. Hur man spelar osv. har alla olika åsikter om och därför kan det ofta bli ”krig” i kommentarsfältet. Hot och utpressning kan även förekomma. Alla bilder man lägger ut på internet kan vem som helst komma åt. Bilderna kan redigeras på många olika sätt och sedan läggas ut på internet som helt annorlunda.

Det positiva med internet är att man t.ex. kan ställa anonyma frågor angående sexualitet, kroppen och problem som man kanske inte vågar berätta för någon vuxen om. Man startar även organisationer mot näthat på nätet. Dessa organisationer kämpar mot näthatet på många olika sätt, t.ex. genom att anmäla eller blockera människor som skriver fula eller kränkande kommentarer dvs. just näthat. I Sverige finns det ett program som heter Trolljägarna som söker upp människor som skrivit fula kommentarer. Programledaren tar reda på var ”näthataren” kommer att befinna sig och vid vilken tidpunkt. Programledaren möter ”näthataren” ansikte mot ansikte och tar reda på varför hen gjort som hen gjort. För det mesta avlägsnar sig ”näthataren” skamsen från platsen, vissa ber om ursäkt. Bevis på vad ”näthataren” skrivit tas även med.

Det många forskare säger är att vuxna direkt måste ta tag i nätmobbningen. Mobbningen blir snabbare hetsig på nätet än i verkligheten. ”Näthataren” kan lätt ta kontakt via sociala medier, eftersom det finns så många olika. I värsta fall tas det inte bara kontakt på ett socialt medium, utan på fler. Barnen vågar inte för det mesta berätta för sina föräldrar om mobbningen, eftersom de tror att de vuxna inte kan hjälpa. Barnen försöker istället själva lösa det på egenhand, vilket för det mesta bara gör mobbningen värre.

Min egen åsikt om mobbning och speciellt nätmobbning är att det absolut är fel. Det borde finnas mer ”skydd” på nätet. Jag förstår absolut inte dom som mobbar på nätet. Varför skall man slösa bort sin tid på att skriva en elak kommentar? Vad vinner man på det?  Ingenting! De flesta ”näthatarna” gör vad de gör p.g.a. att de själva mår psykiskt dåligt.  Det finns så många utsatta som begår självmord p.g.a. just nätmobbning. Minst en per år här hos oss, vilket är helt fruktansvärt.

Alla människor borde tänka efter vad dom skriver. Allting lämnar oförglömliga spår…

Jenny Isaksson 9B

KeN

Det har redan några år varit tradition även här hos oss i Sossen att åk 8 kan vistas en hel arbetsvecka på sin prao. Åttorna har sin prao på våren, medan niorna på senhösten. Dessa prao-veckor har överlag visat sig vara väldigt omtyckta av eleverna och som lärare har man också möjlighet följa med processen och utvärdera den. På åk 8 ska eleven gärna intervjua en representant för yrket, medan man på åk 9 gör en powerpoint-presentation om sina upplevelser på arbetsplatsen, t.ex. i form av en dagbok. Veckan utvärderas alltså både av eleven och också läraren, som i sin tur hör eller läser elevens presentation. Den centralaste personen här blir ju studiehandledaren, som finns med i processen att finna arbetsplats och sedan i mån av möjlighet åhör niornas presentationer.

I år hade åttorna väldigt många intressanta arbetsplatser och elevernas omdömen om vad de erfarit var idel positiva. Nedan har vi införda ett antal presentationer, endast som ett smakprov bland alla fina upplevelser:

Prao på pappas musikstudio                                  

Jag har varit på prao på min pappas Esa Mäkeläs arbetsplats, det vill säga i hans studio här i Åbo. Yrket som han jobbar med och som jag skall presentera är artist, kompositör, producent och småföretagare. Kort skulle man kunna kalla det musiker.

Pappa berättar att han alltid har varit intresserad av musik och haft egna band. Då han var 20 år fick han sitt första skivkontrakt, det var med popbandet Bogart Co, men den första skivan var tyvärr en kolossal flopp. Däremot sålde deras andra skiva platina och var en enorm succé. Efter det har hans karriär utvecklats till det den är idag, bland annat kompositör, producent och företagare vid sidan om att vara en artist. Musik har han studerat på egen hand men han har också utbildat sig till studentmerkonom.

Han säger att arbetstiderna är bra eftersom han kan ändra dem själv så länge som han får allting gjort. Detta möjliggör att han till exempel kan köra mig och min bror till skolan, hobbyer och vart det behövs. Han kan också själv bestämma sina semestertider.

Esa säger att det han jobbar med kräver att man skall kunna använda modern musikteknologi, banda, mixa och producera. Det fick jag bland annat lära mig att göra under praon.

Dagarna är varierande, ingen dag är sig lik, säger han. En stor del av arbetstiden går åt till att skriva låtar antingen till sig själv eller åt någon annan artist. Men han gör också ganska mycket ljudreklamer till tv och radio. Till de senaste ljudreklamerna hör till exempel Grandiosa, Sodastream, Siwa och Skanssi. Han måste också göra en hel del kontorsarbeten.

Ett stort plus är att hans yrke är hans käraste hobby, det vill säga musik. Andra positiva aspekter i hans arbete är att han får göra musik med andra människor, det kallas co-writing. Pappa tycker om att göra konserter då människor känner igen deras sånger, har roligt och sjunger med. Negativa sidor med jobbet är att det ibland kan bli tidsbrist med samma deadlines samtidigt. Det som är jobbigt med konserterna är de långa avstånden och att han ofta arbetar då andra är lediga, ofta på veckosluten och loven.

Beträffande framtiden inom musikbranschen så berättar han att försäljningen av musik genomgår en stor förändring just nu. Snart kommer inte CD-skivor mera att säljas, det mesta kommer att säljas digitalt. Han nämner också att piratism för tillfället är ett stort problem i världen. Reklammusik kommer dock alltid att behövas.

                                                                                                              Elliot Mäkelä 8c

 Hos Sabelströms på arkitektlära

Jag var på prao hos Arkitektkontor Sabelström som ligger i Åbo centrum.

De gör arkitektjobb men också inredningsprojekt. De hade väldigt bråttom med över 20 projekt som de höll på med, så under en dag hände det mycket. Jag följde med då kunder kom på möten och jag åkte till olika inredningsaffärer samt renoveringsobjekt och byggplatser där de har ett projekt på gång. Jobbet är ganska så mångsidigt på det viset att vissa dagar kan man åka runt på ärenden och inte alls stanna länge på kontoret, medan under andra dagar kan man vara en hel dag på kontoret. Jag intervjuade chefen och grundaren av arkitektbyrån, Pia Sabelström, och här är några av frågorna och svaren:

–Är det svårt att bli antagen i en arkitektskola?
-Jo, det tas in 20-30 elever per skola i Finland och det finns inte många skolor i landet med denna utbildning. Men t.ex. i Italien tas det in väldigt många elever. Det var väldigt trevligt för det jobbade människor med olika nationalitet och språk. Svenska, finska och engelska hördes och en anställd var hemma från Italien.

–Jobbar ni mest i Åboregionen eller i hela Finland?
-Vi jobbar mest i Åboregionen och har tex. inrett Logomo , Hus Lindman och ritat många hus för privatpersoner.

–Detta jobb kan vara tungt och väldigt stressigt, hur ofta har ni ledigheter?
-Mina anställda har varit på mammaledighet och nu när de har återvänt
till jobbet så har de möjlighet att göra kortare arbetsdagar, men för
mig som är chef är det svårare och speciellt efter en vanlig arbetsdag
är det svårt att lägga ifrån sig sitt jobb på kvällen då man har så
mycket att göra, svarar Pia med lite skratt i rösten.

–Lönen beror mycket på hur mycket arbete man har, men hur många
projekt kan man riktigt ha samtidigt utan att all ens fritid går åt
till det när ni ändå bara är allt som allt fyra personer som jobbar i
kontoret?
-Man kan ju ta fler projekt om man har fler som jobbar, men nu har vi
ganska mycket jobb med 20 projekt och fyra arbetstagare. Man kan inte
heller ta emot för många projekt så att det bara blir stressigt och
man glömmer huvudsaken med sitt jobb: vara kreativ och skapa något nytt.

Alla som jobbade i kontoret verkade väldigt motiverade och ville ge
sitt allt till det arbete de höll på med.

–Är du nöjd med din lön och vad får en arkitekt i medeltal som månadslön?
-Jo, jag är nog nöjd med min lön, men den varierar varje månad just på
grund av hur många projekt man har gjort. En arkitektlön är i medeltal
högre än den ”vanliga” lönen i Finland, ca 4100€ men såklart kan vissa
tjäna mindre, tom. bara 1000€. Några tjänar upp till 14500€, men det
är nog väldigt sällsynt säger Pia, och sedan fnissar vi båda lite.

Jag har fått lära mig många nya saker och fått se hur en vanlig dag
kan se ut på ett arkitektkontor. Jobbet var faktiskt ganska mycket så
som jag föreställde mig innan praoveckan och mina positiva
förväntningar uppfylldes. Sen har jag fått prata många språk, finska,
svenska och engelska och fått bekanta mig med nya människor. Alla var
väldigt trevliga och jag fick göra väldigt mångsidiga uppgifter.
Varför jag valde en arkitektbyrå som praoplats är nog för att jag ända
sedan liten har gillat ritningar och arkitektur och varit nyfiken på
hur det egentligen är att ha det som jobb. Hoppas nästa prao blir lika
lyckad som denna!

                                                                                   Sofia Winter 8c

 ÅST och Boysi

Jag hade inte kunnat föreställa mig en bättre prao-plats än den jag fick på Åbo Svenska Teater. Veckan blev oförglömlig och jag fick äran att intervjua den mycket erfarna skådespelaren Bror ”Boysi” Österlund om hans yrke. Han har arbetat i över 30 år på ÅST och är för tillfället med i pjäsen Ronja Rövardotter som Skalle-Per och har dessutom huvudrollen Einar i pjäsen med samma namn.

Det finns flera olika former av skådespelaryrket. Man kan vara fastanställd på en teater, hoppa omkring mellan olika teatrar som gästande skådespelare, arbeta inom film, TV eller musik eller något liknande. Det finns även sådana som får lön för att sätta upp en pjäs på torget eller åka runt i skolor. Boysi är fastanställd på Åbo Svenska Teater och han sade att det ”inte alls är lätt att få jobb i dagens läge” och att många skådespelare just därför är arbetslösa. Han berättade också att det är mycket jobbigt att vara frilansare (egenföretagare) för att då måste man själv hitta en plats för uppträdandet, sköta ljusen, skaffa dräkter och smink och allt det andra som krävs för att få ihop en bra föreställning. Är du frilansare så har du allt ansvar på dina egna axlar jämfört med om man arbetar på en teater med ett stort arbetsteam bakom sig.

Det enda kravet för att bli skådespelare är att man skall ha tagit studentexamen. Det finns en tvåspråkig teaterhögskola i Helsingfors som kan vara till stor nytta för en blivande skådespelare. För att bli anställd på de flesta teatrarna måste man också naturligtvis klara av intagningsprovet till teatern. Kanske den största utmaningen!

Lönen är enligt Boysi ”ganska usel”. På Åbo Svenska Teater är den en aning bättre än på de flesta andra teatrarna i Finland men då också bara snäppet högre än genomsnittslönen.

Som skådespelare är arbetstiderna väldigt varierande. På ÅST brukar man dela in dagen i två delar, först övar man från ca kl. 11 till 15 och sedan igen på kvällen kl. 18.30 – 21:00, men många kvällar är reserverade för föreställningar och då repeterar man enbart på dagen. För att ytterligare krångla till det lite så åker man ibland på turné. Om vi då säger att en pjäs ska börja klockan två i Pargas så betyder det att skådespelarna åker iväg redan tolvtiden för att hinna förbereda sig och bygga upp scenen i tid. Men det kan hända att man måste åka längre bort, t.ex. till Åland, Ekenäs, Jakobstad eller någon svåråtkomlig ö i skärgården och då kan man bli tvungen att övernatta där om till exempel färjan bara går en gång om dagen.

Då jag frågade om nackdelar med yrket, så var just arbetstiderna med på listan då de medför att man sällan är hemma. Man jobbar annan tid än alla andra, vilket kan leda till att det sociala livet får ge efter, man blir ”lite utanför”, som Boysi säger och det är alltid trist att lämna barnen ensamma hemma. Å andra sidan så har yrket många fördelar också: ”man får jobba med det man alltid drömt om”, man är som ett barn med rollekar, bra kolleger och möjlighet att kunna påverka publiken, få dem att leva med i berättelsen. Inom skådespelaryrket lär man sig att påverka andra genom att ”måla upp” texterna och få publiken att tro på allting som händer, även om ingenting inom teatern egentligen är sant. Man tränar också upp minnet då långa repliker skall memoreras under en kort tid.

Det mest givande enligt Boysi är att ”spela en bra pjäs och turnera”. Han nämner även publikkontakten och hur fint det är att exempelvis få någon att leva in i pjäsen så mycket att den börjar skratta eller gråta. På frågan om det värsta inom yrket fick jag ett snabbt svar: ”halvtimmen före premiären!” Visserligen också om man måste göra en pjäs som man inte alls gillar, för då ”måste man bara intala sig själv att tycka om den” och det är alltid jobbigt om en pjäs måste ställas in. Dålig anda bland kollegerna och en omöjlig text hör också till yrkets mindre trevliga sidor.

Egenskaper som varje skådespelare måste ha inkluderar att man måste tycka om att stå inför publik, berätta historier och det är också mycket viktigt att kunna röra sig bra. Kan man  sjunga så är det bara pluspoäng, men det är inget krav (det finns många skådespelare som aldrig sjunger). Flera skådespelare som syns på scenen är även dansare eller akrobater.

Yrket kräver mental och fysisk ork, speciellt under turnéer, då man blir tvungen att bland annat åka till själva platsen, bära rekvisitan och bygga upp scenen. Boysi sade att turnéns lättaste del faktiskt ofta är själva föreställningen.

Framtiden inom branschen ser bra ut för att samhället antagligen alltid kommer att gilla teater och fina historier, och då behövs såklart skådespelare.  Kort sagt kan man väl säga att yrket är roligt, givande, mycket svårt och väldigt varierande.

                                                                                                            Malin Eriksson 8d

 En supermarket är en bra arbetsplats

Jag var på prao i K – Supermarket, Hannunniittu. Jag trivdes jättebra och det uppkom inga speciellt svåra situationer. Mina arbetsuppgifter bestod för det mesta av att sätta produkter i hyllorna, föra ut kartonger och annat skräp och att sätta rabattlappar på sådana produkter vilkas bäst-före datum var nära. Personalen tyckte jag om. De var väldigt vänliga och hjälpte om jag behövde hjälp med något. Maten fick jag också från affären. Den var jättegod, men p.g.a. att jag inte har ett hygienpass så måste någon från personalen sätta maten på min tallrik.

Jag intervjuade affärens ägare (köpman), Timo Vormisto.

Timo är 38 år gammal och han är gift med Anu. De har inga barn. Timo jobbar ensam som köpman i affären medan Anu jobbar på en advokatbyrå. Timo har alltid bott och studerat i Åbo. Han har utbildat sig till tradenom och efter det studerat i en handelshögskola. Han har nu fungerat som affärens köpman i ungefär fem månader. Före det nuvarande jobbet så jobbade han fyra år som rådgivare i företaget Kesko och efter det i sju år som köpman på K – Marketen i Halikko.

Hur långa brukar dina jobbdagar vara och vad består dina arbetsuppgifter av?

• Ungefär tio timmars dagar är normala för mig. Men många gånger brukar dagarna nog också bli längre. Så för mig är köpmannens jobb både ett jobb och en hobby samtidigt. Mycket tid går till att vara med de anställda och ganska ofta besöker industrirepresentanter mig och försöker sälja sina produkter till oss. Det går också mycket tid till att förnya affären så mycket som möjligt genom att köpa nya produkter hit. Och dessutom måste jag planera mycket hurudana arbetstider mina anställda ska ha, när de ska ha sina semestrar och annat liknande.

Vilka egenskaper behöver en bra köpman?

• Det är bra att vara en flexibel människa för att då kommer man bättre överens med de anställda och i allmänhet också. Man måste också kunna lita på de anställda när man t.ex. ger dem ett viktigt ärende att utföra. Och dessutom är det bra att kunna uppfatta helheter.

• Timo säger också att som en företagare har man ju en bra chans att tjäna mycket pengar men att hela saken också nog kan gå helt åt skogen. T.ex. om butiken inte säljer tillräckligt mycket med varor eller om för lite kunder besöker affären. Men man försöker få lite pengar ihop i alla fall, annars skulle detta jobb ju vara helt meningslöst.Som plus så är det t.ex. bra att jag inte behöver fråga någon om lov för att få åka på en resa eller någon annanstans. Ägarens frihet känns alltså bra. Och som minus sidor har jag att man har väldigt mycket ansvar om saker och ting. Som t.ex. att tänka på de anställdas lön och arbetstider och vilka nya produkter man borde skaffa till affären.

Vad tänker du göra med din karriär i framtiden?

• Nästan trettio år borde man väl ännu ha tid på sig, så i alla fall nu så skulle jag nog vilja fortsätta så länge som möjligt som en köpman. Eller om inte det så som en företagare i alla fall. Jag har nog också blivit erbjuden många andra affärer men jag bestämde mig för att komma hit till Hannunniittu. Jag vet faktiskt inte om jag nu tog ett steg framåt eller bakåt men det här kan ju sen komma att leda mig till något ännu större. Men det här är nog liksom min grej, svårt skulle det bli att byta yrke t.ex. bli en pilot, som någon gång i tiderna var mitt drömyrke.

                                                                                                       Kalle Heinola 8d

Hääärligt i förskolan!

Jag har varit på prao i Sirkkala förskola. Jag fick bekanta mig med arbetet och följa med i jobbet under en vecka. Jag tyckte det var jätteroligt och jag fick göra mycket. Jag sökte till Sirkkala förskola eftersom jag ända sedan liten tyckt om förskolan och nu skulle få chansen att pröva på hur det är att jobba där.

Jag har intervjuat Anna-Lena, som var min ”handledare” i första position. Vi sitter inne medan barnen är ute och leker, nästan enda tillfället Anna får vara ifred. Barnen är konstant runtomkring en och man bör alltid hålla ett öga på dem.

Första frågan är vad Anna har för utbildning. Hon berättar att hon först gått i gymnasiet och sedan utbildat sig till barnträdgårdslärare i Jakobstad.

Har du framtidsplaner eller känns det som att förskolelärare är det du alltid vill vara? Just nu är jag nöjd som det är, eftersom jag varit förskolelärare i bara två år… men man vet ju aldrig, om några år kan det vara att man vill testa på något nytt.

Finns det speciella krav när man jobbar som förskolelärare? Man måste ha ganska långt tålamod. Och så får man vara lite av en allätare, för att det är ju ganska mångsidigt och man får göra många olika saker, säger hon efter en stunds funderande.

Vi hör barnen skrika från gården, eftersom vi sitter i en barack där väggarna är rätt tunna. Detta leder till följande fråga som lyder: Nämn några plus och några minus i jobbet! Minus är den höga volymen och plus är att det är så mångsidigt! Varje dag är olik den andra.

Vad har du för arbetstider? Jag har varierande från åtta till halv fyra, eller från halv nio till fyra, och så har jag en kortare dag i veckan. Sedan har jag förstås planeringstid på jobbet, och lite planeringstid utanför jobbet.

Vad är det viktigaste man måste tänka på i det här jobbet? En sak är ju att man alltid borde tänka på att barnen också ska tycka att det är roligt. Att det inte bara är jobb, utan det ska vara roliga uppgifter man hittar på.

Det jag konstaterat under veckan jag varit på praktik är att de uppgifterna Anna-Lena ger barnen verkligen är roliga och påhittiga. Man märker att hon vill att barnen ska ha roligt men samtidigt lära sig, precis som hon själv anser.

Känns det någon gång som att du vill byta karriär eller jobb? Oftast trivs jag nog jättebra, man hinner inte få långtråkigt för det händer så mycket.

Har du något tips på hurdan man ska vara för att bli en bra förskolelärare? Man ska tycka om barn, förstås. Och kanske fart och sånt.

Måste du förbereda dig mycket för en vanlig dag? Det beror helt på vad vi ska ha och vad vi håller på med. Pyssel och sådant får man ju förbereda mera, och sångstunder och jumppa. Men förskoleboken behöver man inte förbereda, säger hon och skrattar lite. Slutligen frågar jag om hon från början visste att hon skulle bli förskolelärare och på det svarar Anna att hon nog ganska tidigt visste det.

När jag stängt av ljudinspelningen på min telefon pustar hon ut och så pratar vi ännu om arbetet en stund. Bland annat lönen, som hon tycker kunde vara högre, men som hon ändå är relativt nöjd med. Vi pratar om vad som är bättre, att ha ett jobb som man gärna vill gå till varje morgon, där man får lite mindre lön, men som man njuter av eller ett jobb man inte egentligen tycker om men där man får en hög lön. Vi kommer fram till att första alternativet är bättre i längden. Skulle man vara lyckligare om man var rikare? Vi konstaterar att huvudsaken är att man nöjd och lycklig som det är. Oavsett sina inkomster.

Vi avslutar i perfekt tid, barnen är i tamburen och klär av sig ytterkläderna. När jag tänker tillbaka på hur jag själv upplevde förskolan som 6-åring kan jag minnas att allt var förunderligt roligt och lätt. Min tanke avbryts av en liten varelse med smala armar som klamrar sig fast vid mig och jag kan inte göra annat än skratta och ge en varm kram tillbaka.                                                                                                                   Erin 8c

 

 Prismas trädgårdsavdelning motiverar

Jag intervjuade Lars som jobbar i Itäharju Prismas trädgårdsavdelning (kesäpiha). Han är 51 år gammal och har jobbat i exakt 30 år inom butiks- branschen. Lars karriär började i Euromarket där han jobbade sammanlagt i 26 år och nu har han varit 4 år i Itäharju. Efter studenten sökte han sommarjobb i Euromarket. Han började på trädgårdssidan och blev hastigt intreserad av branschen. Under åren gick han på många olika trädgårdskurser som utbildade honom till en duktig försäljare.

Som avdelningschef i Prisma sköter han om trädgården, blommorna, leksakerna och böckerna. Sommartiden blir det bara trädgården som innehåller sommarväxter, träd, buskar, gödsel, mylla, kemiska medel, maskiner, trädgårdsredskap, potatis, lök, gräsfrön osv. Varor skall beställas och sättas fram. Det är också viktigt att kunna köra truck då man måste hämta mera mylla och gödsel. Tillsammans med Lars jobbar 5 andra försäljare på trädgårdssidan. Trädgården är väldigt populär, som lockar till sig kunder under hela sommaren.

Lars trivs mycket bra i Prisma. Det bästa med arbetet är att man får träffa olika kunder varje dag. Personalen strävar tillsammans att få ett gott resultat, alla är väl motiverade. Jobbet på trädgårdsavdelningen kräver en bra kondition. Det gäller att lyfta tunga gödselsäckar. Framtiden ser positiv ut och trädgård intresserar människor, många tycker om att odla potatis eller plantera vackra blommor. Arbetstiden varierar från klockan 7 till15 eller 13-21, d.v.s. 8 timmar per dag och en ledig dag i veckan. Arbetsplatsen befinner sig utomhus, vilket betyder solsken, regn eller ibland kalla vindar. Trädgården är öppen från april till och med augusti.

På fritiden sysslar Lars gärna med sin egen trädgård och hans motto är:

”Om du gör någonting, sträva till att göra det lite bättre!”

                                                                                  Thomas Untovuori 8d

Jag fick vara som en lärare!

Jag var på prao i S:t Karins svenska skola. Det var en väldigt rolig och lärorik upplevelse. I skolan finns tre klasser med elever från både ettan och tvåan i samma grupp, och den här perioden hade de bondgården som genomgående tema.  Jag fick  hjälpa eleverna i min klass med att räkna, skriva och leta fakta, och jag var med på gymnastiken och musiklektionen. Jag fick också rätta matteprov, stöda specialelever, övervaka raster, sortera och hänga upp teckningar. På fredagen hade klassen en friluftsdag ute i skogen, och då fick eleverna pröva på att läsa kartor och mäta avstånd, höjder och storlek på föremål. Och så fick de också leka så klart!

Den person jag valde att intervjua var Lina Lehtovaara som är klassföreståndare för klassen som jag spenderade min vecka i. Under intervjun fick jag veta många nya saker om skolan och hur skolarbetet egentligen funkar!

Jag började intervjun med att fråga om för- och nackdelar med yrket. Som fördelar tyckte Lina att det var att få jobba med härliga små barn, att ingen dag är lik den andra, att det finns många varierande arbetsuppgifter, att kollegerna är trevliga och att samarbetet fungerar väldigt bra, att få utveckla skolan och se hur den förnyas, och att få utveckla sig själv som lärare. Och så förstås sommarlovet och alla andra ledigheter en lärare har!  Till nackdelarna hörde bland annat att dagarna blir väldigt långa pga förberedelserna för nästa dags lektioner, och dessutom tillkommer arbetet med Wilma och andra protokoll och möten. Som andra nackdelar fanns också utmaningen att undervisa elever med specialbehov, att resurserna i skolan är väldigt små, och känslan av att inte räcka till, för att det är svårt att hinna hjälpa alla i klassen.

Efter det frågade jag Lina om hennes arbetsdagar och hon berättade att de oftast blir väldigt långa för att lektioner måste planeras, och prov och förhör måste rättas. Lina tycker att den arbetsmiljö som hon jobbar i är bra,  t.ex. klassrummen har man gjort väldigt trevliga genom att hänga upp teckningar och andra verk som eleverna har gjort på väggarna, och i fönstren hänger det färggranna gardiner. På elevernas stolar finns det också dynor som gör det bekvämare att sitta, och i alla klassrum finns också en soffa.

Som de två ”extra frågorna” frågade jag Lina hur mycket hon får i lön och varför hon valde att bli lärare. På den första frågan skämtade hon först om att hon inte ville berätta detta, men efter en stund svarade hon ändå och sade att hon får ca 2300 € i månaden. Varför hon blev lärare var en av de frågor som intresserade mig mest och jag blev verkligen inte besviken på den historia hon berättade.  Lina sade att hon redan som 10-åring visste att hon ville bli klasslärare, och att det till stor del berodde på hennes egen klasslärare, Agneta, som Lina beundrade mycket för att hon var så väldigt snäll och sportig, och hade så vacker handstil, och Lina såg mycket av sig själv i henne. Och jag tror att de flesta faktiskt är glada över att Lina beundrade Agneta och själv valde att bli klasslärare.

Till slut vill jag säga att jag är väldigt glad över att jag fick vara på prao i S:t Karins svenska skola, för hela personalen och alla eleverna var helt underbara och jag rekommenderar platsen åt alla som på något sätt är intresserade av att jobba med barn eller bli lärare!

                                                                                                     Lotta Malmsten 8c

 Åbo slott som arbetsplats

Jag intervjuade Eira om hennes arbete i Åbo slott. Hon har arbetat där i snart 20 år. Under den tiden har hon arbetat i syateljén och i butiken. Nu bevakar hon muséet.

Arbetet på Åbo slott är mestadels bevakning av museet. På morgonen får man ett visst rum man ska bevaka.  Man får inte lämna sitt område obevakat. När det är matpaus kommer någon och tar över så länge man är och äter.  Under arbetsdagen får man läsa om ingen annan är i rummet. Men kommer det turister ska man stiga upp. Om de frågar någonting ska man svara, men om man inte vet ska man säga det och absolut inte hitta på. Vid behov ska man säga till om någon använder blixt när de tar fotografier.

I det här arbetet finns inga speciella krav förutom att man ska kunna två språk; finska och svenska. Gärna ska man också kunna engelska. Desto fler språk, desto bättre. En del som har arbetat längre på slottet kan inte svenska, eftersom man inte behövde kunna det då de började. Men man klarar sig bra med bara finska. Det är också viktigt att vara social och att trivas med människor. Man har inte heller behövt nästan någon utbildning. Allt man behöver har man lärt sig med tiden.

Nackdelarna med jobbet är att det är för kallt på vintern och för varmt på sommaren. Det kan också vara ganska trist att sitta i samma rum timme efter timme och inte göra någonting. Det är inte heller trevligt när gästerna är sura.

Fördelarna är att man inte har behövt vara rädd att mista jobbet.  En annan bra sak är att kläderna är sydda, lagade och tvättade åt en. Förutom temperaturen är arbetsmiljön mycket trevlig. Lönen är inte den bästa, men man klarar sig bra med den. Arbetsvägen är också bra. Bara 3 km. Man kan bra cykla, åka bil eller gå. Arbetskamraterna är alla mycket trevliga, men tyvärr byts de ut ofta.

                                                                                                 Sofia Greggas 8c 

KeN