S:t Olofsskolan navigerar vidare i sitt tvärvetenskapliga pilotprojekt som behandlar sjöfart ur många olika synvinklar. På vägen mot målet, att få se ett färdigt Mein Schiff 5 vid varvet här i Åbo, har eleverna nu i flera läroämnen gjort delarbeten som byggt på företagsbesök, intensivstudier i ett ämne samt författar- och andra intervjuer. De har också läst romaner om sjöfart samt gjort andra intressanta sammanställningar. Nedan anknyts till några av de närmare 50 delprojekten som småningom står klara.
Den åländska författaren Leo Löthman besökte skolan en eftermiddag och berättade om sin senaste bok Transportflotte Speer. Tre elever läste boken och intervjuade därefter Leo:
”Det tog 20 år för mig att planera boken och ytterligare två att skriva den, berättar Leo. Han är nöjd med slutresultatet och säger bl.a. att den sålt bra för finlandssvenska förhållanden. Boken baserar på flera berättelser som han fått tag på och som f.d. sjöman har han också ett och annat självupplevt i den.”
Ulla-Lena Lundberg är förstås en annan intressant person för projektet. Tre elever har i sin tur läst sjöfartstrilogin och fört en brevväxling med författaren per e-post: ” Vi får reda på att Ulla-Lena debuterat som 15-åring men att hon redan då skrivit i halva sitt liv! Från sin fars sida härstammar hon från byn Granboda i Lemland, där stora delar av sjötrilogin utspelar sig. Skonertskeppet Leo har på riktigt funnits i hennes släkt. Hon växte upp med berättelser om släktens sjöfartsförflutna. Personerna hon skriver om bygger på människor som har funnits. Men hon säger att hon inte kan påstå att hon verkligen känner dem eller vet vad som egentligen hände. Därför är hennes skildring skönlitterär och fiktiv, inte dokumentär.”
“Jag brukar kalla det mitt litterära växelbruk där det dokumentära och det skönlitterära på något sätt gödslar varandra. Kanske handlar det om något så enkelt som att jag behöver omväxling, och att jag använder forskningsmaterialet jag fått fram för ett dokumentärarbete på ett annat sätt när jag skriver skönlitteratur. Om Kökar, och om erfarenheter i Afrika, har jag t.ex. skrivit både dokumentärt och skönlitterärt.”
Eleverna som läst och intervjuat Ulla-Lena Lundberg (fr.v. Evenliina Paimala, Sofie Berg, Sofia Greggas)
En given plats i detta sammanhang har också Göran Schildts bok Önskeresan, där läsaren tas med på seglatsen med Daphne.
”Genom att läsa boken fick man en inblick i hur de olika länderna och folken återhämtade sig från kriget. Man lärde sig också om hur de olika ländernas samhällen var uppbyggda, hur man bemötte främlingar samt allmänt om kultur och sedvanor runtom i Europa.” Bl.a. så säger de tre elever som läst Önskeresan. Och de fortsätter: ”Önskeresan är skriven på ett mycket beskrivande sätt. Vi fann det intressant att vissa citat och ord var skrivna på det ursprungliga språket. Till exempel fransmännens svar kunde vara på franska eller så pratade engelsmännen engelska. Det här fick boken att verka mer realistisk och äkta. Det mångsidiga språkbruket gjorde även läsningen mer intressant och vi vill speciellt lyfta fram mängden detaljer i miljöbeskrivningarna.”
Flickorna ombord på Daphne, fr. v. Linn Svanberg, Malin Eriksson och Jenny Norkonvuo
Eleverna har också haft förmånen att få intervjua f.d. sjökaptener och aktiva sjömän eller annat manskap. Inom ramen för engelskundervisningen har elever intervjuat en servitris på Viking Grace samt en före detta elev i S:t Olofsskolan. De talade om sin utbildning, om vardagen ombord samt om vad som krävs av en person som väljer ett yrkesliv till havs. Fia Holmström, som jobbat på Grace sedan den gick in i trafik i januari 2013, berättar:
“Jag rekommenderar alla att pröva på att jobba ombord på ett fartyg. Man växer mycket som person. Mitt jobb är roligt och utmanande och ingen dag är den andra lik. I mitt yrke träffar man många olika sorters människor och man måste också vara beredd att besvara lite speciella frågor, som t.ex. namnen på öarna vi passerar …”
Mycket givande har också intervjuerna bland företagscheferna varit. Eleverna har i större och mindre grupper besökt ca tio olika underleverantörer till Meyer Turku och i samband med besöken fått erfara mycket bl.a. om hur ett företag sköts. Företagar-ingenjören Bob Talling på Renotech svarade bl.a. på frågan varför det är viktigt med liknande besök:
”För att eleverna får en bättre uppfattning om hur de små och medelstora företagen i en verkligt stor kedja fungerar och i ett jätteprojekt med snäv och noggrant späckad tidtabell. Man bygger ju trots allt en hel liten stad (6000-8000 pers.) som åker omkring på haven. Detta tar c. 2 år. Det är viktigt att förstå att allt detta kunnande behövs i ett dylikt projekt.”
Bob Talling förevisar gipsfiskar gjorda på sitt företag
I fri översättning säger Erik Schobesberger, en av direktörerna på Almaco, bland annat följande:
”Det är en ytterst fin sak att ungdomar på det här sättet kan få möjlighet att bekanta sig med företagslivet. Det berättar mera konkret vad som verkligen görs och ökar säkert också förståelsen för hur mångsidiga kunskaper man eg. behöver i arbetslivet. Och eftersom jag själv inte har unga i er ålder, hjälper liknande besök också att bättre förstå de ungas behov, deras intressen och förväntningar på framtiden. Vi upplever det synnerligen viktigt att vara en del av det omkringliggande samhället. Via liknande besök får vi tankar om hur vi kunde utveckla vår egen verksamhet till att bättre motsvara samhällets, kundernas och också rekryteringens behov.”
Prov på insikt och inlevelse ger de elever som inom ramen för biologiundervisningen skrivit en fiktiv sjödagbok. Nedan ett kort utdrag daterat onsdag 29 oktober 1832:
”Jag vaknar till pelikanen som krockar mot mitt hyttfönster. Satan anamma, int får man ju ens sova under sina tre vilonätter. Tröttheten är onekligen förbryllande. Varför blev jag någonsin sjöman, om jag skulle ha gått i samma spår me farsan sku jag ha blivit gruvarbetare, och suttit hemma med en eller annan kisse! Men nu är man här, me två håriga män o en ännu hårigare ryska! Inga är de lätt int…
Men som sagt så är vi ju alla trötta, mycket trötta. Att sova 20 timmar i veckan får väl en och annan man att bli lite bortom vettet. Jag tror nog att jag har brist på folsyra och B12-vitamin, det är ju sånt som orsakar trötthet som denna, har man lärt sig. Det skulle ju gälla att äta mångsidigt, men här får man inte så mycket mer än lite småsill och surnat brännvin.”
Sammanställt av Kenneth Nygrén, en av de handledande lärarna i projektet