I dag för 70 år sedan, den 27 januari 1945, intog sovjetiska trupper koncentrationslägret Auschwitz och befriade de ca 7000 fångarna som ännu var i liv. Fasorna av nazisternas illdåd började spridas runt om i världen. Hitler hade uppnått sitt mål, att åstadkomma ett judefritt Europa! Detta genom etnisk rensning enligt löpande band – metoden. Människorna in – askan ut.

Synen som mötte de ryska trupperna var fasansfulla. Endast de få som lyckades gömma sig undan SS-männen lyckades med nöd och näppe klara sig. När ryssarna närmade sig Auschwitz, ville tyskarna skaffa undan bevisen på sina grymheter, och skulle tömma lägret.  Samtliga fångar beordrades att marschera iväg inåt landet, en marsch som idag är känd som ”dödsmarschen”. Det var en ohygglig vandring, där de som inte orkade sköts omgående av SS männen, oftast med en kula i nacken. Som tur var, hann de inte ta kål på alla och tack vare en svensk intervention (ett ingripande) fördes sedan en del till Danmark. Den 27 januari har av Europaparlamentet antagits som Förintelsens Minnesdag, Första gången 2005 högtidlighöll även FN denna dag.

Jag var inte längre i Auschwitz när ryssarna befriade lägret. Emellertid vill jag berätta för er hur det gick till när jag hamnade dit, en plats som med rätta anses vara helvetet på jorden:

Vi fördes bort en vacker försommarmorgon den 14 maj 1944 av tyskarna från gettot i Sighet – en liten stad där jag föddes.  Mor, far storasyster Hedi, och den 16 åriga Livia, alltså jag.  Efter en fasansfull 3 dagars tågresa i boskapsvagnar, utan mat och utan vatten, anlände vi till Auschwitz, där vi omgående skildes från föräldrarna som mördades samma natt. Mors sista ord till oss var: ta hand om varandra flickor. När vi följande morgon började fråga efter mor och far, skrattade man åt oss och visade bara på röken som kom från skorstenarna.

Familjeporträtt

Efter 6 veckors vistelse i Auschwitz blev vi uttagna till tvångsarbete och skickades iväg till Tyskland. Vi hamnade i Hamburg, där vi utförde slavarbete under 10 månader. I mars 1945 närmade sig de allierade och vi väntade på befrielsen. I sista minuten blev vi åter förflyttade och hamnade i ett annat helvete, KZ Bergen-Belsen. Brittiska trupper befriade detta läger den 15 april 1945, det blir alltså nu i vår 70 år också här. Denna dag ha vi fått livet tillbaka och min syster och jag betraktar dagen som vår andra födelsedag.

I juli 1945, på Svenska Röda Korset försorg, hamnade vi i Sverige. Här blev vi omhändertagna och våra trasiga kroppar och själar började så småningom läkas. Livet grep tag en. Jag gifte mig väldigt ung och skaffade familj. Vi skulle inte stanna i Sverige, målet var att utvandra till Israel när staten bildades, år 1948. Men, av olika skäl blev  färden inte av, och rötterna borrade sig allt djupare in i det nya landet. Familjen växte och vi kände oss mera hemma här. Vi kände också en viss trygghet och i vår barnslighet trodde vi att antisemitismen var utrotad för alltid!!

Men – ack vad vi bedrog oss. Idag 70 år senare känns läget för judarna värre i Europa än det har varit sedan andra  världskrigets slut. Med facit i hand, ångrar jag bittert att vår familj idag, är kvar i Sverige.

Jag är en gammal kvinna nu. Men, min almanacka för vårterminen är så gott som fulltecknad. Från Ystad till Haparanda reser jag omkring, träffar skolungdomar och varnar dem för vad som kan hända om man låter fördomarna och hatet ta över. Jag manar dem/er, att motarbeta ondskan, stå upp för mänskliga värden och för toleransen i samhället, visa CIVILKURAGE.

En ofta återkommande fråga från ungdomarna är; ”kan det hända igen? Mitt svar till dem är: etnisk rensning pågår dess värre konstant i olika hörn av världen. Men Förintelsen för det Judiska Folket kommer inte att upprepas. Vi är inte längre ett herrelöst folk, som man kan förfölja och utrota på ”löpande band!”

Vår skola är alltså privilegierad med denna 87-åring som vår vän. Hon har själv lidit i bl.a. Auschwitz och besökte skolan våren 2014 i en tillställning, som med elevers ord aldrig kommer att glömmas.

Livia intervjuas av elever våren 2014

I bästa fall får också årets sjuor se henne, för om hon ännu ett par år hålls vid så god vigör som hon är idag, dyker hon kanske upp här åter och berättar sina upplevelser direkt för oss.

Till dess: civilkurage!

Kenneth Nygrén (KeN)